Text till Torp och gårdar i Huddinge

Här nedan finns text som beskriver Huddinges torp och gårdar.

Texten är tagen ur boken  ”Torp och gårdar i Huddinge” utgiven av Huddinges Hembygdsförening under året 1999. Rättelser inkomna tom december 2009 införda.

Altartorp
Altartorp, eller Altaret, finns upptaget i husförhörslängderna som torp under Vårby säteri sedan 1740. Altartorp anges dock vara från 1540. Då Vårby vid den tiden ännu inte var indraget från Kyrkan till Kronan, men blev så bara något år senare, kan namnet, som är mycket sägesomspunnet, ha något att göra med detta faktum. Ett annat alternativ som förts fram kan vara att man vid torpet höll korum med soldaterna när de skulle ut och kriga. Då ett normalt regemente med åtföljande ”servicepersonal” omfattade c:a 3 000 personer och ungefär lika många hästar borde man ha funnit en öppnare plats att hålla till på.

Vilken av ovanstående teorier som är fakta och om torpet verkligen är så gammalt får framtida forskning utvisa.  

I jordeboken 1749 anges det som frälse under Vårby.
Den siste torparen,  inflyttad 1842, var Anders E. Nyström, född 1792, och hans hustru Maria Christina Jansdotter, född 1792. ”Båda makarna kan läsa någorlunda” enligt husförhörslängden.
Enligt en folklig tradition skulle namnet ”Altaret” komma av att här fanns en böneplats, eller altare, där soldater som skulle ut på slagfälten i Europa höll gudstjänst.
Altartorp ägs för närvarande (1998) av Studiefrämjandet.
Adressen är Altartorpsvägen 6.

Alängen
Alängen, eller Stora Alängen var, enligt husförhörslängden 1762, ett torp under Ågesta. I husförhörslängderna 1797 och 1820 nämns Stora och Lilla Alängen.
Lilla Alängen hade enligt mantalslängderna mycket kort levnad. Som brukare nämns 1762 Anders Jonsson och 1781 Erik Pärsson.
Siste torparen på Stora Alängen var Karl Erik Ersson, född 1764, och hans hustru, Maria Ersdotter, född 1771, deras sex barn, och som tjänstefolk en dräng. De utflyttade 1818. Torpet stod sedan öde i många år. Möjligen bodde där folk som skrivits på gården.
Från 1875 anges Alängen vara bostad för statdräng vid Ågesta gård, ibland för inhysta.
Namnet lever kvar i Alängsvägen.
Lilla Alängen låg, enligt flera 1800-talskartor vid infarten till satellitmottagningsstationen i Ågesta.
Stora Alängen låg 200 meter söder om Ågesta kärnkraftverk, vid nuvarande (1998) övningsfält för brandförsvaret.

Balingsta grindstuga
Balingsta grindstuga finns upptagen endast i 1792 års husförhörslängd. Då bodde änkan Johanna Catharina Olofsdotter och hennes dotter Catharina Andersdotter på torpet, eller om det möjligen var en backstuga.
Platsen för stugan är osäker.

Balingsta gård
Balingsta har åtminstone vikingatida anor. Ett mindre gårdsgravfält från den tiden finns vid nuvarande Lillstugan.
Balingsta nämns i en text 1436 ”In Balistadom” och 1477 ”Ballista”. Namnet kommer troligtvis från det fornsvenska personnamnet ”Balli” som betyder ”farlig, fruktansvärd, djärv”.
På 1500-talet fanns tre skattehemman i byn Ballista. På 1600-talet bildade Johan Adler Salvius ett säteri med Balingsta som huvudgård och med hemman i Vidja, Lilla Orlångsjö, Stora Orlångsjö, Vista, Ågesta och Stuvsta. Hela området runt Orlången fram till sjön Trehörningen och centrala Huddinge kom att tillhöra Balingsta säteri.
Från början av 1800-talet ägdes Balingsta, som nu stavades Bahlingstad, av Landshövding Johan af Zellén. Hans hustru Anna Charlotta blev änka och ägare till Balingsta från 1824 till sin död 1844. Hon omfattade Balingsta med så stor kärlek att hon för alltid ville stanna på dess marker. Man finner hennes grav på en kulle med järnkors helt nära stranden i sydostlig riktning från Balingsta.
Den siste ägaren, som brukade gården på gammalt manér, var apotekare Johan Wilhelm Pripp. Under hans tid började avstyckningen med att han sålde Sjötorp 1902 samt Hackmyra och Näset 1905.
Den nuvarande byggnaden är troligen uppförd i slutet av 1700-talet och allén till gården är planterad 1864. ”Byggnadsminnesförklaring av gårdsbildning och omgivande miljö bör väckas, då den är en god representant för tiden 1790-1810” enligt Länsmuseibyråns Kulturinventering 1986.
Balingsta skola, uppförd 1918-1919, som på senare år bland annat inhyst en mekanisk verkstad, är ej den första skolbyggnaden. Den byggdes 1840 och ersattes 1880 av ytterligare en på samma plats, en kulle norr om vägen.
Vid en anlagd brand på 1950-talet, varvid ett antal svin innebrändes, förstördes ladugården helt så när som på stenfoten.
Balingsta ägs (1998) av Huddinge kommun med undantag av gårdsbyggnaden som är privatägd. Fotot av gården på föregående sida är från tidigt 1900-tal.

Balingsta kvarn
Kvarnen med kvarnstugan finns upptagen i husförhörslängden 1689. Den var en hemkvarn som i huvudsak betjänade gården och dess torpare. Den första kvarnen var en så kallad skvaltkvarn som låg strax nordost om gårdsbyggnaden vid bäcken som går mellan Mörtsjön och Orlången. Bäcken har hetat ”Skallerbäcken” enligt J.P.Strids ”Ortnamn i Huddinge”.
Den nuvarande väderkvarnen, en ”holländare”, låg på ”Gärdet Halvmån” vilket låg vid skolan på södra sidan av vägen, men flyttades till sin nuvarande plats, berget vid Orlången, år 1877 och var i bruk till 1895. Enligt Gunnar Karlsson, en av sönerna på torpet Stensberg, trodde man att kvarnen skulle gå bättre på höjden vid Orlången men kastvindarna där gjorde att det blev tvärtom.
Den siste mjölnaren, Per Magnus Storm och hans maka Sofia Constansia Elisabet,  född Söderberg, flyttade in 1892.
Kvarnstugan, som förmodligen flyttades med kvarnen 1877, upphörde som bostad i slutet på 1920-talet. Huset brändes ned av ägaren, det vill säga Huddinge kommun, 1993.

Banvaktstuga 10
Banvaktstuga 10, eller Banvaktarestuga No 7 som den ursprungligen kallades, var bebodd från 1860 till 1950 och återfinns i husförhörslängderna för Stuvsta rote.
Numret i rubriken kommer från SJ:s 1900-talsrullor där också avståndet till Stockholms central anges, 11490 meter.
De första boende i stugan var banvaktaren Alfred Blomberg, född 1839, hans hustru Amanda Carlsdotter, född 1843, och deras tre hemmavarande barn. Då huset var avsett för två familjer flyttade senare ytterligare en familj in. Huset var delat så att båda familjerna hade kök med vedspis och finrum på nedre botten och ett sovrum en trappa upp. För uppvärmning fanns, förutom spisen, kakelugn och kamin. Torrdasset låg en bit ifrån huset uppe på intilliggande berg. 
Huset på fotot är det andra på platsen och byggdes förmodligen då dubbelspåret anlades 1908-1910. Avstånd till Stockholm C 11 490 m.

Banvaktstugan revs på 1950-talet i samband med att SJ byggde första delen av vad som i dag är Stuvsta centrum, höghuset och det intilliggande låghuset. Det senare byggdes ursprungligen för att hysa  övernattningslägenheter för SJ:s personal. På banvaktstugans plats återfinns i dag vårdcentral och apotek.
På fotot, som är från 1940, syns den del som var vänd mot järnvägen. På motsatta sidan fanns ”köksingången”.

Banvaktstuga 12
Banvaktstuga 12 kallas i husförhörslängderna ursprungligen Banvaktarestuga No 8. Numret i rubriken kommer ur SJ:s 1900-talsrullor. Stugan var bebodd från 1860 till 1965 och återfinns i husförhörslängderna för Fullersta rote.
De första invånarna var banvakten Carl Magnus Nilsson, född 1825, hans hustru Anna Maria Jonsdotter, född 1822, samt deras fem hemmavarande barn.
Banvaktstuga 12 hade, från mitten av 1920-talet, även hyresgäster som inte var anställda hos SJ.
Då dubbelspåret tillkom uppfördes en banmästarstuga, som låg 60 meter norr om Huddinge station och som fick beteckningen 11 B, vilken ibland har förväxlats med denna stuga som således låg söder om stationen.

Banvaktstuga 12 ligger till höger på fotot. Den vänstra stugan, med nummer 9A, var bostad för stationspersonalen vid Huddinge station. Stugan låg 235 m söder om Huddinge station, avstånd till Stockholm 13 790 m.

 

Banvaktstuga 13
Inget torp i egentlig mening, men stugan fanns i husförhörslängden inom Fullersta rote från 1861 där det till en början nämns som banvaktarestuga No 9. Numret i rubriken kommer från SJ:s 1900-talsrullor.
 De första invånarna var banvakten Eric Grund, född 1818, och hans hustru Anna Larsdotter, född 1820, samt deras sju hemmavarande barn.
Stugan revs i början av 1960-talet.

Fotot visar hus 9A enligt ovan. Dessvärre har vi inte lyckats få fram något foto på den rätta stugan. Den var dock utförd enligt samma ritning som återfinns på banvaktstuga 14 och utseendet var identiskt med banvaktsuga 12. Stugan låg 1 100 m söder om Huddinge station, avståndet till Stockholm C var 14 850 m.

Banvaktstuga 14
Inget torp i egentlig mening, men stugan fanns inom Flemingsbergs rote mellan 1860 och 1970.

Banvaktstuga 14. Även denna byggdes om vid anläggningen av dubbelspåret 1908-1910. Dessförinnan såg den ut som banvaktstuga 12. Något foto efter ombyggnaden har inte gått att få fram. I husförhörslängderna nämns den ursprungligen som Banvaktarestuga No 10. Numret i rubriken är enligt SJ:s 1900-talsrullor där det även anges att stugan låg 17 000 meter från Stockholms central.
De första invånarna var banvakten Carl Eric Lindberg, född 1829, hans hustru Lovisa Persdotter, född 1830 och deras tre hemmavarande barn.
Kring sekelskiftet 1900, bodde här banvaktare August Frithiof Forsberg, född 1846, och hans hustru Hedda Ulrika, född Häggblom 1842, deras tre hemmavarande barn samt järnvägsarbetaren Carl Oscar Forsberg, född 1874.
Stugan låg söder om nuvarande stationen Stockholm syd, vid nuvarande vägen mot Björnkulla.

 

Differenserna i avstånd man kan träffa på för samtliga banvaktstugor här ovan är orsakade av, enligt SJ:s historiker, att man ursprungligen utgick  från Södra station som fram till 1871 var Västra stambanans ändstation. Då Stockholms central invigdes ändrades avstånden av naturliga skäl.

 

Beateberg
Beateberg har även hetat Njuren, Niura, Njuret, Storvreten eller Stora Vreten. Det var ursprungligen ett dagsverkstorp under Länna Lillgård.
I husförhörslängden 1689 nämns det som torpet Njuret. Då bodde Mats Larsson med ”sin boqvinna” Lisken Svensdotter på torpet. I jordeboken 1749 anges Stora Vreten som frälse på Länna ägor.
Från 1801 är namnet Beateberg i husförhörslängden. Gården består av flera hus, ett orangeri, karpdammar och betydande planteringar.
I mitten av 1800-talet var Lännas rättighet att bränna brännvin utarrenderad till Storvreten.
1885 nämns det som ett dagsverkstorp.
Länna skola var belägen vid Beateberg. Den togs i bruk 1 november 1885. Ny skola byggdes 1909 och ytterligare ett skolbygge invigdes 1954.
Beateberg avsöndrades från Länna Lillgård i början av 1900-talet. För att på dess mark bygga försvarsanläggningar ingående i Stockholms fasta försvar, inköptes Beateberg av Fortifikationsförvaltningen 1914.
Under 1950-talet övergick gården i kommunens ägo. Huset revs på 1970-talet.
Västra Skogås har byggts upp på mark som tillhört Beateberg.
Namnet Storvreten lever kvar i namnet Storvretsvägen.

Bergtorp (Glömsta)
Bergtorp nämns i mantalslängden 1740. Det är upptaget som torp under Vistaberg, Glömsta rote, mellan 1744 och 1836. I jordeboken 1749 anges det som frälse på Vistabergs ägor.
Enligt Geometriska jordeboken från 1636 tillhörde marken då Wista Cronohemmans Norrgård.
Den första som dog av kolera i Huddinge var änkan Catharina Eriksdotter i Bergtorpet. Hon avled den 8 september 1834. Troligen hade hon fått smittan av sin dotter som bodde på Södermalm i Stockholm där koleran härjat svårt.
Innan september månad var till ända hade ytterligare 2 personer avlidit på Bergtorpet och 11 i de närliggande torpen och gårdarna.
Jorden läggs till Glömsta 1836. Därefter blir Bergtorp bostad för statdräng eller inhysta familjer.
Siste torpare var Jan Erik Haglund, född 1803. Dessutom bodde på torpet hans hustru Stina Lotta Andersdotter, född 1800, familjens två hemmavarande barn, Anna och Carl, samt en piga och en dräng.
Bergtorp avstyckades till småbruk 1921. Adressen är i dag (1998) Hagebyvägen 13.

Bergtorp (Sundby)
Bergtorp, eller Bergtorpet, nämns i husförhörslängderna sedan 1876, då som torp under Sundby.
Siste torparen flyttade in 1896, Carl August Gustafsson, född 1854. Han var gift med Matilda Christina, född Johansson 1847. De hade tre hemmavarande barn, Oskar, Elin och Wilhelmina. Enligt husförhörslängden ”läser båda makarna godkänt”.
Jorden lades till Nybovik och Bergtorp försvann ur längderna 1906.
Torpet var beläget vid nuvarande (1998) Lidavägen inom Gladö Kvarns sommarstugeområde.

Bialite
Bialite hette ursprungligen Wreeta eller Bidalitet. Det har troligen varit krog en tid vid den gamla sockenvägen från Ågesta till kyrkan. Antagandet bygger på namnet som, liksom Vändom, Trillin och liknande former, enligt J.P.Strids ”Ortnamn i Huddinge” var krognamn.
Torpet är upptaget i husförhörslängden 1689 och var då dagsverkstorp. I jordeboken 1749 var det ett skattelagt torp under Balingsta. Bialite upptas som ryttartorp under Södermanlands kompani av Livregementet till häst 1730,1740 och 1760. Ryttarna hade namnet Renbom. De flyttar i flera omgångar till Sandgropen som uppenbarligen är ett dubbeltorp. Se detta.
Bialite upphör som torp 1859 då jorden lades till huvudgården.
Siste torparen var Carl Mattson, född 1802, och hans hustru Catarina Olsdotter, född 1804. Torparen och hans hustru bodde sedan kvar som inhysta samtidigt som Bialite även blev bostad för anställda vid gården. I början av 1900-talet blev Bialite bostad för fattighjon som var skrivna på socknen.
Enligt Gunnar Karlsson, född på torpet Eriksberg 1888 och uppvuxen på Stensberg, var det ingen som brydde sig om eller skötte de gamla som var inhysta på Bialite. Där rådde en trångboddhet och en stank som var obeskrivlig. Så förblev förhållandena tills ålderdomshemmet Tallgården stod klart 1911.
Torpet finns kvar (1998) och är privatbostad. Det ligger cirka 200 meter norr om allén till Balingsta.

Biskopsbacken
Biskopsbacken eller Kyrkvaktarstugan var en lägenhet på kyrkans mark, det vill säga Tomtberga i Stuvsta rote.
Upptaget i husförhörslängderna från 1762-1771, 1782-1800 som Kyrkvaktarstugan samt mellan 1801 till 1819 som Biskopsbacken, då som backstuga. Förmodligen var Biskopsbacken i ett dåligt skick då den anges vara raserad 1819.
Biskopsbackens sista invånare var kyrkvakt Anders Persson, född 1736, hans hustru Maja Sophia Larsdotter, född 1766 och de båda fosterbarnen Johanna och Augusta, samt en inhyst änka och hennes dotter.
Den stora stenen vid Tomtberga kyrkogård, bakom kommunalhuset, kallas Biskopsstenen. Orsaken till namnet är inte klarlagd.

Björkhagen
Björkhagen finns i husförhörslängden
från 1839, då som nybyggt torp under Glömsta. En bit från torpet fanns den då tämligen nyanlagda kolerakyrkogården.
Jorden lades till gården 1846 och Björkhagen blir därefter bostad åt statdräng.
Siste torpare var Olof Elofsson, född 1799, och hans hustru Maria Olofsdotter, född 1799. De hade en piga och en dräng som tjänstefolk.
Björkhagen är i dag (1998) välbevarat, och återfinns på Björkhagsvägen.

Björklund (Lissma)
Björklund finns upptaget i husförhörslängderna från 1851. Till en början som stattorp, senare som dagsverkstorp under Lissma säteri. Då Lissma tegelbruk, Tegelbruket på 1700-talskartor, låg alldeles intill torpet kan man anta att de första invånarna var tegelbruksarbetare.
Den förste som bodde på Björklund var ogifte Per Persson, som flyttat från torpet Sågen.
Siste torparen, Carl Algot Karlsson och hans hustru Sigrid Alvida Thorsell flyttade in 1915.
Björklund avstyckades som småbruk 1918, Lissma 4:46, och familjen Karlsson fortsatte att bruka jorden, nu som ägare. Ett nytt bostadshus uppfördes 1921 till vilket stockarna från en hölada, Tempelladan, användes. Arealen var 5 ha åker och 11 ha skog. På gården fanns 1 häst, 6 kor samt ungdjur, höns och gris. Som bisyssla hade man  tvätterirörelse.
Sonen Sten Karlsson övertog gården och är ännu dess ägare.
Björklund ligger vid nuvarande (1998) Lännavägen c:a 500 meter nordost om Ekedals koloniområde. Delar av tegelbruket finns ännu kvar och är idag traktorgarage.

Björklund (Stensättra)
Björklund finns upptaget i husförhörslängderna sedan 1792 som torp under Sundby.
Torparen Olof Nilsson Sundqvist och hans hustru Maja Persdotter-Renstedt utflyttar 1839 för att bli ”nybyggare” på Stensberg.
I husförhörslängden finns antecknat, ”Duktiga hustrun, båda makarna läser hjälpligt”.
Sedan Stensättra skilts från Sundby och blivit en egen gård på 1840-talet hör Björklund till denna. Jorden lades till Stensättra 1845 vilket inte hindrade att Björklund ändå brukades som torp under ytterligare ett tiotal år. Siste torpare var Gustaf Otto Carlsson, född 1828, hans hustru Johanna Sofia, född 1829, deras fyra hemmavarande barn, samt ett barnhusbarn.
Björklund blev sedan till en början bostad för statare vid gården och från 1938, då siste stataren flyttade ut, sommarbostad.
Uthusen förstördes av brand 1945, medan torpstugan finns kvar. Sedan 1995 är Björklund, som är privatägt, avstyckat från Stensättra. Det är en vitputsad stuga nära Lännavägen. På tomten har samma ägare ytterligare ett bostadshus,  renoverat på 1990-talet, samt en raserad jordkällare.

Björksättra
Björksättra nämns första gången, år 1573, som Byrkesätra bestående av en tiondeenhet, antingen som mark under Gladö eller som ett nybyggt torp.I jordeboken 1749 anges det som frälse under Lissma.
I mitten av 1800-talet läggs jorden till gården och Björksättra blir bostad för statare. De bostadshus som då fanns låg söder om den nuvarande (1998) gamla ladugården.
Namnet Björksättra är försvunnet i husförhörslängderna från 1836 till början av 1850-talet.
I samband med att hemmanet Upsala läggs ned (se detta) och det, på grund av arvskifte, skiljs från Lissma, byter Upsala namn. Enligt en resolution av Kungl. Maj:t 1883 nämns nu gården Björksättra och den byggs på den plats den har idag och tillhör därmed Sundby rote.
1904 sålde dåvarande ägaren, jägmästare Henrik Tegnér (nära släkting till Essaias Tegnér) ett område med en areal av 850 ha, benämnt Björksättra kronopark, till Kungl. Maj:t och Kronan. På denna mark fanns de fem torpen Hökärr, Högmokärr, Nytorp, Östorp och Ådran.
Övriga ägor har Huddinge kommun förvärvat av Inger Carlsson, gift Bieletz, vars far köpte gården 1908.
Arrendator är sedan 1984 Otto Larsen, som gjort Björksättra till en KRAV-märkt gård med mjölkproduktion och ekologisk drift. På gården finns (1998) 45 kor och 45 ungdjur.
Huvudbyggnaden är fortfarande i privat ägo.
Björksättra och Rikstens kronoparker köptes 1998 av Stockholms stad.

Björnkulla
Björnkulla finns upptaget i mantalslängden 1653 som Björkkulla och i längden från 1740 som Björkulla. I jordeboken 1749 anges det som frälse under Flemingsbergs säteri.
Björnkulla var ett dagsverkstorp. Torparen skulle under år 1688 göra 107 dagsverken vid gården som arrende. Dagsverksskyldigheten hade år 1841 ökat till 154 dagsverken.
Sista torparen och första brukaren efter avstyckningen till småbruk 1921 var Karl J. Danell, född 1876, och hans hustru Matilda Johanna, född 1872. De hade sex hemmavarande barn.
Arealen var 7 ha åker och 10 ha skog. På 1930-talet födde gården 1 häst, 3 kor, 2 ungdjur, 2 grisar och ett 40-tal höns.
Där torpet legat, på bergknallen söder om infarten till Björnkulla sjukhusområde, finns (1998) rester av grunderna till boningshuset och ladugården samt rester av en jordkällare. Av växtligheten kan man se syrén, spirea, malva och renfana.
Namnet lever kvar i vägnamnet Björnkullavägen.

Blicka
Namnet skrevs på 1700-talet Blyttia eller Blückan och under 1800-talet Blickan. I husförhörslängden för 1689 finns Blicka som ett dagsverkstorp under Flemingsberg. Dagsverksskyldigheten var då 243 dagar per år. I jordeboken 1749 är det upptaget som frälse under Flemingsbergs säteri.
År 1832 lades jorden till huvudgården och Blicka blev därefter bostad för arbetare vid gården.
Sista torpare var Carl Peter Carlsson, född 1807 och hans hustru Anna Charlotta Jansdotter, född 1783.
Torpet Blicka låg mellan nuvarande Nova Park Hotel och Hälsovägen. Namnet återfinns i dag (1998) i Blickagången, en gångväg mellan järnvägsstationen Stockholm Syd och huvudentrén på Huddinge sjukhus.

Bonäs
Bonäs finns upptaget i husförhörslängderna från 1740 som skattelagt torp under Ågesta.
Den siste torparen var Lars Gustafsson, född 1847, och hans hustru Emma Charlotta Andersdotter, född 1855. De hade fyra hemmavarande egna barn samt ett barnhusbarn.
Bonäs lades till gården 1919 och huset blev därefter bostad för statdrängar.
Det då nyrenoverade huset vådabrändes till hälften. Då det ej var ekonomiskt möjligt att återuppbygga brändes resten ned som övningsobjekt av brandkåren 1998.
Bonäs låg vid Magelungen, Nynäsviken, c:a 200 meter före avfarten till Ågesta friluftsgård.

Brink
Brink finns upptaget i husförhörslängderna från 1856 som torp under Lissma säteri. En änka med sex barn bodde då här som inhyst.
Före 1856 hörde Brink till Västerhaninge.
Torparen Holmström flyttade in på Brink 1857 med familj, piga och dräng. I husförhörslängden finns antecknat att ”båda makarna läsa försvarligt”.
Siste torparen var Fredrik Hjalmar Olsson, med hustru Hilda Maria Pettersson som utflyttade 1920. På torpet fanns då 1 häst, 4 kor, 2 ungdjur samt höns och gris.
Brink avstyckades till småbruk 1921, Lissma 4:16, 80. Arealen var 4 ha åker och 29 ha skog.
Det är beläget vid Brinkvägen mot Örans tomtområde.

Brodal
Brodal är nämnt första gången i ett fastebrev från 1674.
I husförhörslängden 1689 är det ett dagsverkstorp under Flemingsberg. 1688 skulle torparen Per Christoffersson göra 107 dagsverken om året som arrende.
I jordeboken 1749 är torpet frälse under Fullersta.
I husförhörslängden 1895 står kyrkvärden Fredrik Carlsson som arrendator och brukare. I stugan bodde då även en gift son med familj, samt en piga.
Torpet avsöndrades från Fullersta i början av 1900-talet.
Brodal är beläget vid den gamla sockenvägen från Lissma till Huddinge kyrka. Det har troligen fått sitt namn efter den bro, eller vägbank, som leder över Flemingsbergsviken.

Brostugan (Flemingsberg)
Brostugan, i mantalslängden 1740 kallat Andersta Bro, finns upptagen i husförhörslängden från 1689 och var då dagsverkstorp under Flemingsbergs säteri. Torparen skulle således göra dagsverken vid gården istället för att betala arrende. År 1688 uppgick skyldigheten till 107 dagar per år.
I Brostugan bodde 1890 torparen Per Gustav Andersson med hustru och fyra barn samt en piga. Ett av barnen blev nöddöpt av skomakaren 1884.
Sista torparen var Johan Severin Österberg, född 1861, och hans hushållerska Maria Carlsson, född 1862.
Brostugan avstyckades till småbruk 1921 och fick då en areal på 8 ha åker och 18,7 ha skog. På 30-talet födde gården 2 hästar, 2 ungdjur, några höns och en gris.
Bebyggelsen är helt borta. Endast rester
av en jordkällare återstår. Av den odlade växtligheten återstår en stor lönn, ett gråpäronträd, syréner, krikon och akleja. Brostugan var belägen vid det södra fästet av vägbanken vid Flemingsbergsviken vid en gammal ek
Ägare till marken är Huddinge kommun.

Brotorpet
Brotorpet finns upptaget i husförhörslängden 1689 som torp under Flemingsbergs säteri. Det var då ett dagsverkstorp där torparen skulle göra 243 dagsverken per år till gården. I jordeboken 1749 anges det som frälse under Flemingsberg.
1840 lades jorden till huvudgården och torpet försvann.
Den siste torparen var Olof Setterberg, född 1789, och hans hustru Catarina Persdotter, född 1792. Familjen hade fem hemmavarande barn och en tjänstegosse.
Där torpet legat finns (1998) rester av grunder från bostadshus och ladugård. En källa finns också i närheten. Av växter återfinns syrén, ängsnejlika, färgkulla och vintergröna.
Torpet var beläget mellan Visättra nya idrottsplats och södra sidan av Flemingsbergsviken.
Marken ägs av Huddinge kommun.

Bruket
Bruket återfinns i husförhörslängderna från 1689 som torp under Lissma. I jordeboken 1749 anges det som frälse på Lissma ägor.
1762 är Bruket upptaget som Lissma Krog. Vid samma tid bodde här en skräddare. Vid vattenfallet intill fanns en klädesstamp för tillverkning av valkat ylletyg, så kallad vadmal. Förr det viktigaste allmogetyget.
Siste torparen var Johan Valdemar Vass och hans hustru Gerda Fransina Reiman.
I mitten av 1800-talet brukades Bruket tillsammans med Lilla Kisala. Jorden lades till Lissma 1860 och Bruket beboddes därefter av stattorpare.
Bruket avstyckades 1925 till småbruk, Lissma 4:67, 112. Arealen var 4 ha åker och 34 ha skog.
Bruket är idag (1998) sommarbostad och ligger vid avtagsvägen mot Årtorp nära utloppet från Ådran.
Fotot visar timmerrännan mellan Ådran och Lissmasjön.

Börjastugan
Börjastugan skrevs även Börja Torpet eller Början och har funnits upptaget i husförhörslängderna sedan 1689 som torp under Ågesta.
Den finns dock nämnd redan 1614 i uppbördslängden beträffande Älvsborgs lösen.
Den förste invånaren som nämns vid namn är Hans Hemmingsson som bodde här 1691.
År 1781 tilldelades: ”Av Kongliga Patriotiska Sällskapet gamle Edmund i Börjastugan, för uppdikningar, en silversked.” Torparen Edmund var född 1700 och hans hustru Lisa Nilsson Håkansdotter 1707. Börjastugan står under en del av 1700-talet öde. År 1751 blir det åter bebott och 1762 nämns två bostäder, Börjatorpet och Börja backstuga. I Börjatorpet bor då som inhysing den före
detta ryttaren från Sandgropen, 72-årige Jon Renbom, som via Ringsättra och Vidja hamnat här.
Siste torparen och boende i Börjastugan var Carl Erik Larsson, född 1804, hans hustru Ulrika Carolina Lund, och deras sex hemmavarande barn, som flyttar från Hästhagen till Början 1836.
Torpet raserades 1846 och familjen Larsson flyttade vidare till Stora Orlångsjö.
På 1861 års karta finns dock Börjastugan upptagen, kanske nybyggd. Ängen vid Börjastugan kallas Börjaängen.
Börjastugan låg på norra sidan av Ågestavägen, mitt för avtaget till Orlångsjö.

Carlberg
Namnet skrevs även Carlsberg. Det finns upptaget i husförhörslängden som torp under Flemingsbergs säteri från 1824 till 1836.
Dess förste torpare var Olof Svensson, född 1774. I Carlberg bodde även hans hustru Anna Hallberg, född 1773, och inhyseshjonet Nils Hallberg, född 1763, och hans hustru Catharina Boström, född 1769.
Sedan Olof avlidit 1831 bor de andra tre kvar i stugan till 1840 då jorden läggs till gården.
Carlberg är sedan bostad för inhysta familjer, med undantag för en period runt 1850 då det står öde.
Huset brann ned i slutet av 1960-talet varför endast rester av en husgrund återstår. Av den odlade växtligheten finns ännu (1998) syrén, schersmin, ett litet pilträd samt ett stort bestånd av gula hallonbuskar.
Torpet var beläget vid nuvarande Regulatorvägen 19. På bilden från 1958 ses torpet Carlberg till vänster.

Carlshill
Carlshill finns i husförhörslängderna som torp under Fullersta från 1886, då som ersättning för det nedbrunna torpet Källbrink. (Anges inom parentes i husförhörslängden.)
De första invånarna var inhysingarna Eric Jonsson, född 1809, Ulrika Charlotta Persdotter, född 1826, Anders Gustaf Fogelberg, född 1826 och hans hustru Ulrika Njurstedt, född 1831. Carlshill fylldes sedan på ytterligare med arbetare och inhysta på Fullersta gård.
I dag (1998) återfinns det som en reveterad villa med adress Dammvägen 5.

Carlslund
Carlslund finns upptaget i husförhörslängden från 1841 som nytt torp under Wiggestaberg, Glömsta rote.
År 1849 inflyttar torparen Anders Jonsson, född 1810, hans hustru Johanna Hagberg, född 1808, och deras fem barn. De flyttar ut 1855. Därefter blir Carlslund bostad för statdräng och olika typer av hantverkare. Så bodde här 1888 en kopparslagare och en smed.
På 1890-talet blev Carlslund bostad för fattighjon.
Torpet var beläget vid nuvarande (1998) Hagebyvägen. Husgrunden finns kvar på Vista gravfält bakom Vista skola.

Charlottendal
Torpet är upptaget första gången i husförhörslängden 1816 som dagsverkstorp under Balingsta.
Ett nytt torp uppfördes på samma plats 1834 som sommarhus åt ”Landshövdingskan”, dåvarande ägarinnan av Balingsta, Charlotta Salonius, som fått ge namn åt torpet. Hon var änka efter landshövdingen Johan Lychou-af Zellén, 1844 blev det emellertid ett torp för underlydande på Balingsta.
1910 lades Charlottendal till det avstyckade Balingsholm.
Den förste som bodde vid ”det gamla” Charlottendal var avskedade ryttaren Jonas Wård, född 1744, och hans hustru Maja Stina Olsdotter. Familjen hade två hemmaboende barn.
Den siste torparen, Albin Vesterberg, flyttade in 1920. Torpets areal var då
8 tunnland jord. Det fanns 2 till 3 kor, 1 häst, 1 gris och några höns. Som bisyssla bedrev man tvätterirörelse.
Torpet finns kvar (1998) och ligger vid Mörtsjöns norra ände. Ägare är Huddinge kommun. Stugan har sedan slutet av 1960-talet disponerats av Snättringe sportklubb.

Dammen
Dammen, senare benämnt Dammtorp, finns 1844 upptaget som nybyggt torp under Wiggestaberg, Glömsta rote.
Dammen brukades som torp till mitten av 1860-talet då jorden lades till gården. Siste torpare var Per Gustav Nilsson, född 1819, och hans hustru Johanna Gustava, född 1822. De hade två hemmavarande barn och, som tjänstefolk, en dräng.
Sedan jorden lagts till gården blev Dammen bostad för statdräng. I början av 1900-talet stod det tidvis öde.
Dammen avsöndrades från Wiggestaberg 1919 och fick då namnet Dammtorp. Arealen var 3,5 ha åker och 10 ha skog. Nytt bostadshus uppfördes 1919 och ekonomibyggnader 1921.
Torpet var beläget vid bäcken som rinner mellan Gömmaren och Fullersta kvarn.
Namnet lever kvar i Dammtorpsvägen.

Djupdalen (Lissma)
Djupdalen finns upptaget i husförhörslängderna från 1855 som torp under Lissma.
Detta torp skall icke förblandas med Djupdalen under Ågesta som revs 1805.
Djupdalen beskrivs ibland som torp, ibland som bostad för statdräng och inhyst folk.
Siste torparen inflyttade 1892. Det var Lars Fredrik Andersson, född 1834, och hans hustru Anna Stina Olsdotter, född 1838 samt en tjänstegosse, Bernhard Theodor Axelsson, född 1877.
Sedan maken avlidit 1909 bodde ”Torparänkan och fattighjonet” Anna Stina Olsdotter kvar i stugan.
Djupdalen avstyckades till småbruk på 1920-talet, Lissma 4:25, med en areal av 7 ha.
Djupdalen ligger intill Eriksberg mot Haningegränsen. De byggnader som finns på platsen idag (1998) är av nyare datum. Båda husen ritades av den sedermera välkände arkitekten Ralph Erskine. Huvudbyggnaden för uppfinnaren Baltzar von Platen och den mindre för Erskine själv. Båda husen uppfördes 1941-1942. Det mindre huset har senare rekonstruerats på annan plats.
Marken överflyttades till Haninge 1995.

Djupdalen (Ågesta)
Djupdalen är upptaget i husförhörslängderna från 1792 som torp under Ågesta.
Dess förste torpare var Bengt Åman och hans hustru Maja Persdotter. Då Bengt avlider 1798 ersätts de av ett nytt torparpar. Eric Olofsson, född 1751, och hans hustru Carin Mattsdotter, född 1758.
De blev dock inte så långvariga på torpet Djupdalen. Jorden lades till Balingsholm 1805 och torpet raserades.
Djupdalens placering är okänd.

Djuprännilen
Djuprännilen, eller ursprungligen Djupå Kvarn, är upptaget i husförhörslängderna från 1836. Djuprännilen nämns ibland som torp ibland  som bostad för inhysta vid Ågesta gård.
Djupå Kvarn, som således är det ursprungliga namnet, har funnits i husförhörslängderna sedan 1792. Vid sekelskiftet 1800 hette mjölnaren Qvarnlöf.
Djupå Kvarn var en så kallad hemkvarn som var avsedd för den egna gården, det vill säga Ågesta och dess torpare. Kvarnen drevs med vattenkraft och var belägen vid bäcken som rinner ut i sjön Magelungen.
Siste torparen var Per Magnus Holmström, född 1821 och hans hustru Anna Sofia Lundgren, född 1842.
När Djuprännilen upphörde som torp 1901 och jorden lades till Djupån, bodde familjen Holmström kvar som inhysta.
Idag (1998) finns här, vid förlängningen på Linatorpsvägen mot Djupån, ett antal klubbstugor.

Djupån
Djupån, eller Djupå torp, återfinns i husförhörslängderna från 1740 som ett dagsverkstorp under Ågesta. Då bodde torparen Lars Mattsson, född 1664, och hans hustru Anna Nilsdotter, född 1690, på Djupån.
I jordeboken 1749 nämns det som skattebelagt torp på Ågesta ägor.
Djupån brukades som torp fram till 1920-talet. På fotot här ovan från 1927 ser vi det sista torparparet, Svea och Sven Olsson, tillsammns med katten Måns och hästen Pelle. 1932 övertar sonen Gustaf Olsson Djupån, men nu på arrende.
På 1940-talet var arealen 7 ha åker. Gården födde då 1 häst, 3 unghästar, 2 kor och 2 ungdjur. Dessutom fanns där en minkfarm.
Djupån ligger vid Magelungens sydöstra strand. I närheten finns en jättegryta med 4 meters diameter.

Djupåstugan
Djupåstugan var en backstuga under Ågesta. Stugan återfinns i mantalslängden 1820 och därefter i husförhörslängderna 1829-1833 samt 1856-1860. De första invånarna var änkan Inga Cajsa Bengtsdotter, född 1765, änkan Christina Fredrika Vickberg, född 1804, hennes barn, sonen Anders, född 1828 död 1832, och dottern Stina, född 1830. Dessutom bodde i stugan pigan Charlotta Ek, född 1798, och hennes son Carl, född 1828.
Därefter anges Djupåstugan i längderna som varande bostad för inhysta personer.
Djupåstugans exakta läge är okänt.

Dåntorp Övre
Övre Dåntorp, eller enbart Dåntorp, är upptaget i husförhörslängderna sedan 1851 som torp under Lissma. Nedre Dåntorp ligger i Haninge kommun och återfinns ej i denna bok.
Övre Dåntorp har senare varit stattorp, men även bostad för fattighjon.
Bostadshuset förstördes av brand 1885. Därefter står det i längderna som ödelagt.
1909 brukas det ånyo, nu av torparen Karl Erik Nordmark och hans hustru Ida Cecilia, född Niclasson, samt en piga och en dräng.
Som bisyssla idkade de tvätterirörelse. Det nya bostadshuset som då uppfördes syns på fotot här ovan.
De blev senare ägare till Dåntorp när det avstyckades till småbruk 1910, Lissma 4:18. Det hade då en areal av 7 ha åker och 32 ha skog.
Dåntorp ligger mellan Öran och Jordbro industriområde.
Foto här ovan från 1930-talet.

Ebbadal
Ebbadal är enligt husförhörslängden 1896 lägenhet under Sundby.
Enligt ensittarlagen friköptes Ebbadal av änkemannen Lars-Erik Hellström 1918, och blev ett småbruk samma år som lagen stiftades.
Detta är det enda småbruket i Huddinge som tillkom på detta sätt. Ebbadal ligger (1998) vid Lännavägen, men det ursprungliga bostadshuset är tillbyggt.
Befästningsanläggningen på bergssidan ovanför Ebbadal byggdes 1914 och bekostades av godsägare Gustaf Bång. Anläggningen invigdes 1915 och var en del i ”Stockholms fasta försvar” under första världskriget.


Eriksberg (Lissma)
Eriksberg finns upptaget i husförhörslängderna från 1751 som torp under Lissma. Tidvis beskrivs det som stattorp.
1836 läggs jorden till gården och Eriksberg blir bostad för inhysta personer.
I slutet av 1800-talet brukas Eriksberg åter som torp. Det sista torparparet blir Johan F. Skans och hans hustru Maria Charlotta. De utflyttar 1923.
Eriksberg avstyckas till småbruk 1923, Lissma 4:8, 74. Arealen var 8 ha åker och 32 ha skog. På gården fanns 1 häst,  5 kor, 2 ungdjur, 45 grisar och 200 höns.
1998 finns här tre bostadshus. Det gamla torpet, småbruket och ägarens moderna villa. Eriksberg ligger vid slutet av den väg som går upp vid Lissma såg.

Eriksberg (Sundby)
Eriksberg finns upptaget i mantalslängden från 1820, till en början brukat av Anders Andersson.
Redan 1829 anges Eriksberg som backstuga under Sundby gård. Dock
hörde jord ännu till backstugan då det 1860-1865 sägs att ”jorden brukas av Hellström i Nytorp”
Ursprungligen bostad för före detta torpare för att på 1900-talet enbart ha fattighjon inhysta.
Backstugan, som är riven, låg vid nordöstra delen av Kvarnsjön.

Erstaberg
Erstaberg finns upptaget i husförhörslängderna sedan 1801 som bostad för skogvaktaren vid Lissma. 1854 blev det nytt, dock ej nybyggt torp under Lissma.
Siste torparen var Johan Edvard V. Dalström, född 1883, och hans hustru Emma Matilda, född Olsson 1885. De flyttar, med sina fem hemmavarande barn, ut ur Erstaberg 1917.
Erstaberg avstyckas till småbruk 1920, Lissma 4:69. Arealen var 4 ha åker och 16 ha skog.
Torpet är rivet. Det låg vid slutet på vägen som går in vid Lilla Kisala.

Fiskarstugan
Fiskarstugan finns i husförhörslängderna från 1861, till en början som bostad för en skräddare med familj, fattighjon och inhysta.
1881 läggs det som torp under Lissma säteri.
Siste torparen var Carl Oskar Vretfors och hans hustru Anna Carolina, född Carlsson. De står senare som ägare till Fiskarstugan som avstyckades till småbruk 1918.
Lissma 4:43, 48 som fastigheten då hette omfattade 8 ha. Som bisyssla bedrev man tvätterirörelse.
Nuvarande bostadshus, som ligger vid Orlången strax söder om Vidja tomtområde, byggdes på 1930-talet och elektrifierades 1955. Det gamla huset låg närmare sjön.


Flemingsbergs gård
Flemingsbergs gård ligger på ett område som, av gravfälten att döma, var bebott redan under förhistorisk tid. Sedan 1400-talet finns gården, eller snarare byn nämnd i skrift, namnet var på den tiden Andersta. I mitten av 1500-talet fanns 4 gårdar. Ett skattehemman, ett kronohemman och två frälsehemman.
Från äldre tid är uppgifterna få om de personer som har ägt och bott på gårdarna. Från och med Johan Pedersson Bååt, död 1574, går det dock att följa ägarna.
När Henrik Fleming d.ä. gifte sig med Ebba Erlandsdotter Bååt år 1608 började en epok som varade i 150 år. Henrik Fleming d.ä. hade börjat som hovjunkare hos Carl IX och var viceamiral vid giftermålet. Han blev sedermera landshövding i Ingermanland.
Sonen Henrik Fleming d.y. blev ägare från och med 1650. Det är nu, 1653, som de tre hemmanen, Anderstad, Grantorp och Kästa för första gången nämns som Flemingsbergs säteri.
I en arbetslängd från 1688 finns 11 torp upptagna. Vid den här tiden fanns ett stort intresse för hortikulturen och Henrik Fleming var mycket engagerad i såväl trädgårdsodling som parkanläggning. Från denna tid finns ännu kvar gamla träd som bok, lind, alm, ask och hästkastanj.
1842 bestod egendomen av Flemingsbergs gård om 3 mantal, frälsehemmanet Grantorp om 1/2 mantal och posthemmanet Kjesta om 1/2 mantal. Dåvarande ägaren, Axel Odelberg d.y., hade i sin tjänst en rättare, Pehr Pettersson, som kom från Odelbergs huvudgård, Enskede, men som fick visa vad han dög till på Flemingsberg. Detta gjorde Pehr så pass bra att han senare fick köpa Fullersta som Odelberg ärvt av sin svärmor.
Pehr Pettersson, senare nämnd ”Patron Pehr”, har haft ett stort inflytande på Huddinge och dess utveckling, vilket framgår av åtskilliga historiska skrifter.
I ägarlängden under 1870-talet nämns, förutom Odelberg, Friesenhjelm, Sylvan och Fredholm. Gården köps slutligen av godsägare Lars Magnus Carlsson, vilken lämnade den i arv till sin son Lars Carlsson 1899.
Vid ingången av 1900-talet hörde fem torp till gården. Några avsöndrades som småbruk mellan 1915 och 1921. Tyvärr var dessa för små för att en familj skulle få sitt levebröd av vad jorden gav. Ett extra arbete var därför nödvändigt.
Flemingsberg omfattade på 1930-talet 85 ha åker och 732 ha skog. På gården fanns 8 hästar, 60 kor, 35 ungdjur, 20 svin och 100 höns. Dessutom hölls där minkfarm.
Ladugården, då inredd till verkstadslokal, brann ned 1955. Flemingsberg upphörde som jordbruk på 1960-talet då det brukades av arrendator.
Marken ägs idag av Huddinge kommun. På den mark som tillhört fastigheten Grantorp ligger Huddinge sjukhus.
I den på 1700-talet uppförda huvudbyggnaden, som är privatägd, bedrivs 1998 konferensverksamhet och galleri.

Flemingsbergs kvarn
Flemingsbergs kvarn med Kvarntorpet stavas även Qvarntorpet och byter sedermera namn till Sågstugan.
Kvarntorpet finns upptaget i husförhörslängden från 1689 och i jordeboken 1749 där det anges som frälse under Flemingsbergs säteri.
1688 var dagsverksskyldigheten för torparen 243 dagsverken per år till Flemingsbergs gård.
Någon gång 1841-1845 läggs torpet ned och jorden brukas därefter av Flemingsbergs gård. Siste torparen var Anders Gustav Berggren, född 1782, och hans hustru Maja Stina Ersdotter, född 1791. De hade som tjänstefolk två drängar och en piga.
Kvarnen var en så kallad hemkvarn, den var således till för gårdens och underlydande torps behov.
Namnet lever kvar i Kvarnängsvägen.

Flottsbro Övre
Övre Flottsbro låg under Alby i Botkyrka. Då marken där det legat överfördes till Huddinge kommun 1998 finns det med även om torpet som sådant aldrig tillhört Huddinge.
De första invånarna var Jonas Andersson, född 1725, hans hustru Chatarina, född 1726, sonen Anders, född 1757, dottern Chatarina, född 1760, pigan Anna Andersdotter och drängen Karl Nilsson. Då det är en lucka i husförhörslängderna mellan 1724 och 1760 kan torpet vara äldre. Det återfinns dock ej 1724.
Sista torparfamiljen var Lars Eriksson, född 1821 i Skaraborg, och hans hustru Anna Sofia Jonsdotter, född 1837 i Botkyrka. På torpet bodde även två döttrar, den sista flyttade hemifrån 1879.
Dessutom bodde där drängen Gustav Erik Andersson, född 1882 i Botkyrka, och inhyst, Gustafa Persdotter född 1827 i Huddinge. Då Lars Eriksson avlider 1897 flyttar övriga från torpet och försvinner ur längderna.
Övre Flottsbro låg vid Göta landsväg där skidbacken nu reser sig.
Nedre Flottsbro, som senare fick heta enbart Flottsbro, flyttades från sin ursprungliga plats men ligger ändå kvar i Botkyrka varför det inte är medtaget i denna skrift.

Fredriksdal
Fredriksdal, eller Fredrics Dahl som det skrevs i början av 1800-talet, finns i husförhörslängderna från 1801 till 1875 som torp under Glömsta.
1801 bodde här skomakare Erik Färnström, född 1757, hans hustru Greta Berg, född 1759, deras två barn och en tjänsteflicka.
Den siste torparen var Johannes Jansson, född 1809, med hustru Charlotta Johannesdotter, född 1812, och dotter.
De flyttar ut 1875 och jorden läggs till gården. Fredriksdal blir därefter bostad för statdräng.
Torpet finns kvar i dag (1998) i korsningen Myrvägen - Gamla Stockholmsvägen. Utsidan är tämligen oförändrad medan torpet invändigt är helt ombyggt.

Fruängen
Fruängen heter i äldre skrifter Fruängsvreten. Det finns upptaget 1792 som ett dagsverkstorp under Flemingsbergs säteri. 1846 läggs jorden till gården, men från slutet av 1800-talet är Fruängen åter upptaget som torp i husförhörslängderna.
Sista torparen var Frans Oskar Andersson-Welander, född 1840 och hans hustru Maria Emilia Vilhelmina, född Hammarström 1888.
Fruängen avstyckades till småbruk 1921. Det hade då en areal av 6,5 ha åker och 11 ha skog. Nya ekonomibyggnader uppfördes 1928 och ett nytt bostadshus 1935.
Gården födde på 1930-talet 1 häst, 2 kor, 2 ungdjur samt ett 40-tal höns.
All bebyggelse är borta, det nyare bostadshuset revs sist, i början av 1970-talet. Det enda som tyder på att här har funnits bostäder är rester av husgrund samt växtlighet som lärkträd av hög ålder, några mycket välväxta enar, samt syréner, spirea och fruktträd.
Ägare är i dag (1998) Huddinge kommun.
Fruängen låg på höger sida i Kvarnängsvägens förlängning.

Fräkenbotten
Fräkenbotten, eller Swenlund som det ursprungligen hette, anges i husförhörslängderna från 1740 som torp under Ågesta. Då bodde här Göran Johansson och Maria Persdotter. Före 1740 är det en lucka i husförhörslängderna varför torpet kan vara äldre.
År 1762, när Erik Olofsson och Catharina Olsdotter bor på torpet, ändras namnet till Fräkenbotten. Erik avlider vid över 85 års ålder. Catharina, som är mer än 30 år yngre, fortsätter att driva torpet. När hon 1809 inte längre orkar sköta sina skyldigheter mot huvudgården förpassas hon till Alängen.
Det sista torparparet flyttade in 1923. Det var Karl-Erik Andersson, född 1867, och hans hustru Edla. De hade en dräng som hjälp då man som binäring bedrev tvätterirörelse.
Familjen flyttade 1938 till Hanestorp. Edla Andersson var vid sin bortgång 97 år gammal.
Torpet är beläget vid viken Fräkenbotten i sjön Orlången.
Den ursprungliga torpstugan revs på 1930-talet och en ny stuga uppfördes på samma plats av Lennart Hellstedt, ägare till Ågesta gård. Den gamla skorstensstocken fick dock återuppstå i scoutstugan vid Lissma Kvarnsjö.
Ägare är idag (1998) Stockholms stad.

Fullersta gård
Av de utgrävda gravfälten runt gården framgår att Fullersta åtminstone har 1500 år gammal historia.
Första gången Fullersta nämns i skrift är 1369, då som Fullestum. Namnet har av Jan Paul Strid uttytts som ”Stället vid ån (sjön) som gärna svämmar över sina bräddar”.
Fullersta var ursprungligen en by på fyra gårdar. Om deras historia och ägarlängd, som är tämligen omfattande, finns att läsa i boken ”Säterier och gårdar i Huddinge socken” av Lars Wikström.
De fyra gårdarna sammanslogs 1656 av dåvarande ägaren Åke Wrång och blev Fullersta säteri. I fastebrev (lagfartsbevis) 1674 anges 13 torp höra till säteriet.
Fullersta blev egen rote 1829 efter att tidigare tillhört Stuvsta rote.
Den nuvarande huvudbyggnaden är uppförd på 1850-talet efter det att den äldre byggnaden eldhärjats. Ägare var då possessionaten, det vill säga godsägaren, Pehr Pettersson, tidigare fogde på Flemingsberg. I folkmun kallades han ”Patron Pehr”. Han var inte bara en driftig lantbrukare, utan också en framstående kommunalman. Han skänkte bland annat mark till järnvägen och stationshuset, utförde sjösänkningar och medverkade till en ny vägsträckning från Huddinge till Stockholm med anknytning till Skanstull.
Den siste ägaren av Fullersta som utnyttjade gården som jordbruk var Carl Lindell, som fått gården i arv. Den omfattade då 183 ha åker, 11 ha ängsmark, 10 ha mossmark och 511 ha skog. Besättningen bestod av ett 70-tal kor, 10 par oxar och 8 hästar. Ett 15-tal drängar och löskarlar fanns för gårdens skötsel.
Den mark som först avsöndrades från Fullersta, och blev Huddinge villastad, ägdes av Carl W. Pripp och låg öster om järnvägen. En del såldes till Balingsta, som styckade upp området till tomter för villabebyggelse. Med stadsplan fastställd av Kungl. Maj.t 1911 fortsatte försäljningen av tomter väster om gården.
AB Upplandshem verkställde exploateringen. Kvar blev mangårdsbyggnaden, två flyglar, trädgården och en stor park. En del uthus med smedja och statarbostad har försvunnit under första halvan av 1900-talet i takt med villabebyggelsens expansion. Kvar står rättarbostaden, med gaveln mot Norrängsvägen och fasaden mot Fullerstaparken. Klockhuven för vällingklockan finns kvar även om den idag (1998) är hållare för parabolantenn.
Den förste privatägaren till Fullersta var stationsinspektoren Ernst G:son Gavenius. Han sålde gården till direktör Johan Sande d.ä. som då även ägde Stensättra gård. Fram till 1998 var JM-bygg ägare och Stockholms Landsting hyresgäst. Ägarskifte har skett 1999.
Större delen av Huddinge centrum är byggt på mark som tillhört Fullersta.

Fullersta Kvarn
Fullersta Kvarn finns i husförhörslängden 1689 och i fastebrev från 1674. Det var en så kallad hemkvarn som i huvudsak användes för gårdens och dess torpares behov. Lämningar som finns kvar visar att den senaste kvarnen inte var någon skvaltkvarn utan kvarnen hade ett stort vattenhjul med en diameter på 5 meter.
Före 1824 står brukaren som torpare, därefter mjölnare. I slutet av 1800-talet upphör verksamheten och kvarnen rivs. De boende på torpet står därefter som arrendatorer.
Fullersta Kvarn avsöndrades som småbruk från Fullersta omkring 1920. Det hade en areal av 3 ha åker och 10,5 ha skog. På 1940-talet födde gården 1 häst, 3 kor, 2 ungdjur och ett 30-tal höns.
Vid kvarndammen finns följande inskription huggen i en berghäll: ”Farväl du kära Fosterland”, årtalet 1872, samt namnet ”August” skrivet med runor. I utflyttningslängden från 1872 finner man att drängen Johan August Andersson utvandrade till Nordamerika.
Även stenarna till kvarnrännan har försetts med en inskription ”Pr 206 8W 1821 - LFM” Det sista ledet kan vara signaturen för Lars Forsmark som var mjölnare på Fullersta kvarn 1806-1827.
Torpet ligger där  Fullersta Kvarnsväg slutar.

Fågelsången
Fågelsången är upptaget i husförhörslängden under Wiggestaberg i Glömsta rote från 1873 och anges där ersätta Dammen.
De första invånarna är statdrängen Per Erik From, född 1833, hans hustru Sofia Gustafva Kihlberg, född 1828, och deras två hemmavarande barn samt statdrängen Johan Erik Lindblom, född 1834, hans hustru Sofia Mathilda Forsman, född 1851, och fyra hemmavarande barn.
I sockenprotokollet 1880 finns  antecknat ”En statdräng från Fågelsången förvägras tillträde till H.H. nattvard på grund av bristande kristendomskunskap”.
Fågelsången finns kvar idag (1998), men är i ett mycket dåligt skick. Nuvarande adress är Högsätersvägen 16.
Platsen är omgiven av gravar från äldre järnåldern troligen äldre gravfält till Vistagården och ligger inte långt från det vikingatida gravfältet bakom Vistaskolan.
Namnet lever kvar i Fågelsångsvägen.

Fållan
I 1636 års geometriska jordebok nämns Fållan som ett torp under Länna bys ägor. Fållan  var från början frälse, men byttes in av kronan 1628 och friköptes 1645. Det hade då en areal på omkring 50 ha.
Under tidigt 1700-tal blev Fållan attraktivt som sommarnöje för stadsbor. Fållans berömmelse härstammar från
den tid då Carl Michael Bellman vistades här. Han skrev då en hel del av sina kända visor, bland annat Opp Amaryllis och Gästgivaregården. I det senare fallet kan man anta att det var Länna gästgivaregård som avsågs.
Magnus Zetterman arrenderar då Fållan.
Under denna tid nämns Fållan även som Skattetorp (som namn) eller Skyttetorp i jordeböckerna.
På 1960-talet engagerade sig Evert Taube i att försöka rädda Fållan vid utbyggnaden av motorvägen mot Nynäshamn, vilket också delvis lyckades.
Vid Fållan, utefter Magelungens norra strand, växer några gamla lindar som brukar kallas Bellmans lindar. Den nuvarande byggnaden uppfördes dock så sent som i början av 1900-talet.

Fållatorp
Fållatorp finns i mantalslängden från 1750 som frälse på Länna ägor..
Enligt jordeboken 1787 brukas det oskattade torpet av Wallac Wennerqvist.
Fållatorp blir tämligen kortlivat. Jorden läggs till Fållan omkring 1800 och i jordeboken 1810 står torpet som ”utan jord och obebott”.
Läget är okänt.

Färjsundet
Färjsundet, eller Brostugan, var enligt husförhörslängden 1689 ett torp under Ågesta. I jordeboken 1749 står det som ett skattelagt torp på Ågesta ägor.
Torpet är beläget där i dag en landsvägsbro korsar sjön Magelungen mot Farsta. Här var således ett färjeställe och torparen var färjkarl.
I torpet bedrevs även krogrörelse. I ett gammalt tingsprotokoll talas det om två drängar som besökt krogen. En av dem hade somnat i ett dike och frusit ihjäl.
Den siste torparen vid Färjsundet var Karl Gustaf Ferndahl, född 1869. Han lämnade torpet 1920 tillsammans med sin hustru Sofia Larsson, född 1859.
Från 1921 bodde Ågestas skogvaktare i torpstugan som då bytte namn till Brostugan. Enligt längderna bedrevs kaférörelse i stugan.
Den första bron var en flottbro och torparen vid Brostugan fick ta upp bropengar. 1924 byggdes en fast förbindelse, bekostad av Lennart Hellstedt på Ågesta, men bropengen blev till en början kvar. Även om denna bro var smal, och möte inte kunde ske, ersattes den inte förrän på 1970-talet då den nuvarande bron byggdes.
Brostugan ligger omedelbart öster om brofästet med taket i höjd med vägbanan.

Gladö krog
Gladö krog återfinns i husförhörslängderna från 1689. I jordeboken 1749 anges det som frälse på Gladö ägor.
Den sista krögaren var en kvinna, Brita Stina Larsdotter, som 1795 flyttar till Botkyrka tillsammans med sina fyra hemmavarande barn. Gladö krog blir därefter bostad för statdräng Erik Malmberg, med familj.
Från 1816 är det i husförhörslängden antecknat som öde.
Gladö krog låg i den så kallade Krögarbacken, 400 meter sydväst om Ebbadal och Metarbron.

Gladö kvarn
Gladö kvarn nämns i ett testamente redan 1330 då den ägdes av kyrkan i Strängnäs.
Kvarnen var ursprungligen en såg, vilket framgår av skriftväxling från Gustav Vasa där han kräver ”100 tolfter brädor för then såghqwärn skyldt som ther ligger under gården” som ett slags arrende för Gladö. Eventuellt kan den ha varit en kombinerad såg- och mjölkvarn.
På 1850-talet skrivs mjölnaren tillsammans med statare på Sundby gård. Kvarnen var då en hemkvarn, det vill säga avsedd för Sundby gård och dess torpare.
Den siste mjölnaren, Gustaf Adolf Eriksson, och hans hustru Annette, född Danielsson, utflyttar 1919.
Gladö kvarn revs på 1940-talet, men grunden finns kvar. Kvarnstugan användes som föreningsstuga tills den brann ned på 1970-talet.
Gladö kvarn var belägen strax nedanför Kvarnsjöns utlopp i ån till Orlången. Kvarnstugan, som var en parstuga, låg på andra sidan bäcken.
Jordkällare och en husgrund är allt som står att finna på platsen.

Gladö
Gladö, eller Gladöö som det då stavades, var under medeltiden Huddinges enda frälsegods, ägt av familjen Svart. Möjligen är det denna familj som donerat altarskåpet i Huddinge kyrka. En medlem av familjen, Johan Jönsson, känd 1483-1518, var fogde på Stockholms slott och häradshövding i Svartlösa.
Efter Västeråsprocessen 1527 indrog Gustav Vasa Gladögodset till Kronan. I december samma år överlåter konungen till sin fogde i Tälje län, väpnaren Erik Larsson, ”en Cronones gårdt benämnpt Gladöö, oss til en behagelig tijdt”. Villkoret var att Kronan fick brädor från Gladö kvarn. Se denna.
Enligt Klackenberg bestod Gladö 1539 av två frälsegårdar.
Gladö var huvudgård till 1570. Då börjar namnet Sundby att nämnas, för att i början på 1600-talet bli huvudgård och helt överta Gladös alla underlydande gårdar och torp.
På 1750-talet omfattade Sundby, Gladö och Stensättra 3 mantal frälse och hade samma brukare.
1831 sålde lantbrukaren Wilhelm Rudberg Sundby och Gladö medan han behöll Stensättra där han även bosatte sig.
Gladö finns i husförhörslängderna fram till 1890 då det antagligen revs. Gladö låg på kullen mellan Gladövägen och Holmträsk-/Hökärrsvägen. Tomten är registrerad som fornlämning.
Gladö 1:1, om 128 ha, avsöndrades från Sundby 1936. Området styckades i sin tur till omkring 400 sommarstugetomter.

Glömsta gård
Glömsta har vikingatida anor som Glumestället. Inristningen i berghällen på andra sidan Glömstavägen ”Sverker lät göra bron efter Ärengun sin goda moder” anses var utförd på uppdrag av Glömstas ägare. Kanske en ättling till Glume?
Glömsta omnämns i skrift första gången 1437. Det skrevs då ”In Glumastum”.
Glömsta var 1539 en skattegård, då nämnd Glömista, som erlade såväl tionde till kyrkan som skatt till kronan.
Någon gång efter 1636 flyttades gårdsbyggnaden till västra sidan av Göta landsväg, det vill säga nuvarande Lillerudsvägen. Den gamla gårdstomten är registrerad som fornlämning nummer 250.
Glömsta blev säteri 1691, vilket förutsätter att gården då var ståndsmässigt byggd.
1782 födde gården enligt sockenstämmoprotokoll, ”4 hästar, 4 oxar, 1 tjur, 14 lamm, 10 tackor, 1 gumse, 14 getter och 8 svin”.
I mitten av 1800-talet var gården förenad med Flemingsberg, Fullersta och Vistaberg en kort tid.
Den första styckningsplanen påbörjades på 1920-talet. På 1930-talet brukades Glömsta av arrendator i sambruk med Flemingsberg. Arealen var då 50 ha åker och 414 ha skog. Gården födde 2 hästar, 35 kor och 15 ungdjur.
Den nuvarande (1998) gårdsbyggnaden på Lillerudsvägen 28, som är privatägd,  är i sin stomme från 1700-talet. Fotot här ovan är från 1920-talet.

Grantorp
I 1545 års jordebok skrevs det Granhambertorp. Det upptas där som 1/2 mantal frälse.
Grantorp, eller Granhammarstorp, var ett dagsverkstorp under Flemingsbergs säteri. 1688 skulle torparen göra 107 dagsverken om året till gården. Grantorps åkrar och ängar brukades då av Anders Joensson i ”Kiästa”.
Torpet revs på 1960-talet i samband med sjukhusbyggandet. Namnet Grantorp lever dock kvar som väg- och traktnamn samt i namnet Grantorpsskolan.
Huddinge sjukhus och de färggranna bostadshusen i Grantorp (f.d. Flemingsberg), är till stora delar byggda på torpets mark.

Grindstugan (Flemingsberg)
Grindstugan under Flemingsberg har även benämnts Grindtorp. Den finns endast sporadiskt upptagen i husförhörslängderna från 1791 till 1823, samt mellan 1865 till 1885.
Det är osäkert hur länge Grindstugan var torp. De som bott här har dock upptagits i husförhörslängderna som torpare.
Den siste torparen var, 1916-1923,
Karl Erik Andersson, född 1857, och hans hustru Maria Evelina, född Holmgren 1861.
Grindstugans adress är Glömstavägen 100. Den ligger vid den trafikljusreglerade korsningen mot Katrinebergsvägen. Intill torpet finns en fridlyst ek.

Grindstugan (Stuvsta)
Grindstugan återfinns i husförhörslängderna från 1762 som lägenhet under Stuvsta. De boende är förda på gården varför det inte går att avgöra vilka som hörde hemma just i Grindstugan.
I början av 1900-talet var det bostad för statdräng vid Stuvsta gård.
Bostadshuset, som ligger på Grindstuvägen 6, har tillbyggts men ändå behållit den ursprungliga stilen.

Grindtorp
Grindtorp återfinns i husförhörslängderna från 1689 som torp under Gladö. Då bor där torparen Anders Andersson och hans hustru Anna Jansdotter. Det framgår inte om de hade hemmavarande barn. I husförhörslängden 1701 anges alla vara borta. Det står därefter öde i några år.
1704 bor på Grindtorp inhysingarna Anna Jansdotter, Karin Jacobsdotter samt ytterligare två, Brita och Anna med svårtydda efternamn. Men ännu en gång drabbas de boende av sjukdom, förmodligen pesten, varför det 1711 ånyo anges ”alla borta”.
I jordeboken 1749 anges torpet som frälse på Gladö ägor, Sundby rote.
Grindtorp var beläget vid Lännavägen, snett emot avfarten mot Sundby, där
för närvarande (1999) arbeten pågår med den nya Haningeleden.
Innan vägbygget startade fanns rester av husgrunder och krikon på platsen.

Gräsvreten
Gräsvreten finns i husförhörslängden som torp under Länna från 1689. År 1823 överförs Gräsvreten, 1/2 mantal frälse, till Lissma säteri från Länna. 1836 brukas jorden av Länna och Gräsvreten blir bostad för statdräng.
På 1920-talet brukas Gräsvreten av arrendator, medan gården ägs av Karl Albin Nilsson och hans hustru Ellen, född Lundberg.
På 1930-talet hade Gräsvreten, som omfattade 20 ha åker och 40 ha skog,
fått ett nytt bostadshus uppfört vid sidan av den gamla tomten. På gården fanns 2 hästar, 9 kor, 4 ungtjurar samt några grisar och höns.
I Länstidningen kunde man, den 2 mars 1970, läsa: ”Kulturnämnden i Huddinge har gett klartecken för rivning av en flera hundra år gammal byggnad vid Gräsvreten i Lissmadalen. Byggnaden sägs vara en av de många jaktstugor som drottning Kristina hade till sitt förfogande på 1600-talet...”
Fastigheten Gräsvreten 1:1 ägs av Huddinge kommun och är ett industriområde som började bebyggas på 1960-talet. Alla uthus, dock ej den ursprungliga torpstugan, finns kvar och är belägna på nuvarande Lagervägen.

Gullaräng
Gullaräng återfinns i husförhörslängderna sedan 1689. I jordeboken 1749 anges det som frälse på Gladö ägor, senare som torp under Sundby.
När Stensättra avskildes från Sundby 1831 följde Gullaräng med.
Den siste torparen var Sven Persson, född 1787, och hans hustru Cajsa Svensdotter, född 1791, deras tre hemmavarande barn och en dräng.
Gullarängs jord läggs till Stensättra 1840 och torpet blir därefter statarbostad. De sista boende i huset var före detta torparen Gustaf Otto Carlsson, född 1828, hans hustru Johanna Sophia Sillén, född 1829, och deras fyra hemmavarande barn.
De flyttar 1860 och därefter försvinner Gullaräng ur husförhörslängderna.
Torpet låg 700 meter sydväst om Stensättra gård.
Idag (1998) vittnar husgrunder, jordkällare, syrénbuskar och äppelträd om att det här funnits människor bosatta. En del av stockarna från Gullarängs ladugård finns i torpet Stensberg på Sundby.

Gustaveberg
Gustaveberg, eller Gustafsberg, med underrubriken Lissma Krog, återfinns i husförhörslängderna från 1751 som torp under Lissma.
Krogverksamheten har varit inhyst i torpet från 1762 till 1800.
De sista torparna (det var två familjer samtidigt) var Erik Lindberg, född 1757, med hustru och tre barn samt torparen Olof Olsson med hustru och två barn. Den senare flyttade till Gustaveberg från Sågen 1794.
Båda familjerna lämnar torpet 1800, men först 1822 står det antecknat som öde.
Exakt läge är okänt, men det bör ha legat i trakten av Ådravägen/Lännavägen.

Gömsta
Gömsta var ett torp under Alby i Botkyrka. Då marken där det legat överfördes till Huddinge kommun 1998 finns det med i denna skrift även om torpet som sådant aldrig tillhört Huddinge.
Det första torparparet flyttade in 1885. Det var Karl Fredrik Lindqvist, född 1825 i Salem och hans hustru Maria Kristina Ersdotter, född 1811 i Tengeåsa. I husförhörslängden 1891-1895 anges Karl Fredrik vara arrendator. Gömsta försvinner ur skrifterna kring sekelskiftet 1900.
Gömsta låg vid Albysjön norr om klätterberget.
Den första skidbacken var ingen hoppbacke, snarare en föregångare till Flottsbrobacken och kallades Ullerstupet. Där fanns en skidstuga med kaffeservering och släplift. Gömsta är i dag ett naturreservat.

Som synes på fotot återfinns nu endast husgrunder och några typiska torpväxter, bland annat libbsticka. Här bör själva torpstugan ha legat medan ladugårdsgrunden syns i bakgrunden.

Hackmyra
Hackmyra var ett dagsverkstorp under Balingsta. Det finns i husförhörslängder från 1689. 1789 hade det blivit ett skattelagt torp. Då bodde på Hackmyra torparen Nils Olofsson, född 1745-01-31 på torpet Näset (senare Balingsnäs), och hans hustru Anna Stina Olsdotter född i Stockholm 1744. Deras dotter Margareta Catharina Nilsdotter var född på Hackmyra 1779-06-08.
Torparen vid Hackmyra 1875, Anders Peter Andersson, var även kyrkvärd. Familjen hade piga och dräng.
Det var det största torpet under Balingsta och omfattade cirka 35 tunnland. Från 1895 står brukaren i husförhörslängden som arrendator.
Balingsholms huvudbyggnad påbörjades av M.A.Ch. Tisell vid Kungliga Järnvägsstyrelsen. Han hade 1905 köpt den avstyckade gården av apotekare
J.W. Pripp på Balingsta. Tisell klarade inte av den stora byggnationen utan sålde i sin tur gården den 19 april 1909 till Gustav V, som köpte gården åt sin yngste son, den sjuklige prins Erik.
Tisell hade låtit uppföra Hackmyras corps-de-logi vid Trehörningens strand.
Namnet ändrades 1910 till Balingsholm, måhända för att ge en mer ståndsmässig prägel åt platsen. Hackmyra låter ju inte direkt kungligt.
Då prinsens hälsotillstånd försämrades fick han flytta till Haga slott och Balingsholm såldes 1917 till industrimagnaten och civilingenjören Frank Hirsch, som gav huvudbyggnaden dess nuvarande utseende.
Hackmyras torpstuga ligger till höger om infarten till Balingsholms gård och är delvis tillbyggd. Originalstugan var hälften så stor som dagens och bestod av den del som ligger till höger om den vita brädan på fotot här ovan.
Ägare till jorden, vilken brukas av arrendator, är (1998) Huddinge kommun.
Huvudbyggnaden och närliggande byggnader såldes 1984 till Gerd Gustafzon som bedriver kurs- och konferensverksamhet på gården.

Haganäs
Haganäs, eller Haga Näs, återfinns i husförhörslängderna under Vårby sedan 1881. Det har aldrig varit torp i egentlig mening även om det kallas så i vissa skrifter.
Haganäs förste invånare var handlaren Carl Fredrik Höglin från Stockholm, född 1840. Han bodde här tillsammans med sin brorsdotter M:lle Hilda Charlotta Högelin, född 1865 och tjänstefolk.
Han hade ”genom domkapitlets slutliga beslut fått sitt äktenskap upplöst den 19 september 1883”. Då brorsdottern ingår äktenskap med J. Wetterholm och utflyttar den 6 september 1888, blir handlaren ensam kvar med en piga och en dräng och hyresgästen, bokhållaren Johan August Nordberg Hansson, född 1848.
Från 1892 bor på Haganäs kakelugns-makaren Per Gustaf Adolf Tidstrand, född 1865, hans hustru Anna Maria Brodin, född i Salem 1868, och deras tre barn. Dessutom bor i stugan även handlaren Johan Wilhelm Andersson, född 1860 och hans piga Jenny Carlsson, född 1872.
Haganäs har under 1980-talet restaurerats och kallas nu (1998) Röda Kaféet.

Hagatorp
Hagatorp eller Haga Torp, återfinns i husförhörslängderna som torp under Vårby sedan 1881 och nämns då i husförhörslängderna på samma uppslag som Haga. Se detta.
Den första torparfamiljen kom närmast från Ekerö och var Pehr Andersson, född 1828 i Asker, hans hustru Maria Christina Jonsdotter, född i Asker 1824, samt deras son Frans Herman Andersson, född 1868. Dessutom bodde i torpet arbetaren Oskar Theodor Andersson, född 1863. Pehr Andersson nämns från 1886 som arrendator.
I 1900-talets början övertar Knut Eriksson, som var född på Hagatorp och hans hustru Ingeborg, född Eklund, torpet efter Knuts föräldrar som fortsätter att bo kvar i ”sin” del av stugan.
På fotot ovan, som är från 1920-talet, ses till vänster Klara Eriksson och hennes son Knut. Den lilla flickan heter Lilly och är Knuts dotter. Övriga är okända.
I början av 1930-talet övertas torpet av Knut Erikssons bror, Erik Eriksson. På 1940-talet beskrivs Haga Torp ha en areal av 1,5 ha åker. På gården fanns 1 häst, 2 kor, 1 ungdjur samt ett 20-tal höns.
Hagatorp försvann i samband med utbyggnaden av vägnätet på 1960-talet och låg där nu Doall ligger nära korsningen Hamnvägen/Vårby Allé.

Hagvreten
Hagvreten återfinns i husförhörslängderna från 1772 som torp under Ågesta. Den förste torparen var Olof Andersson och hans hustru Anna Andersdotter.
Torparen Carl Carlander, som var född i Finland, och hans hustru Brita Catharina Andersdotter, vilka bodde här på 1830- och 1840-talen, hade tjänstefolk, dräng och piga.
Den siste torparen, Birger Leonard Hammarström, född 1888, flyttade ut 1918. Hagvreten blir därefter bostad för skogsarbetare.
Från 1935 till 1942 bedrevs här pälsdjursfarm av Olof och Anna-Greta Björkander. Bäver-Olle, som han kallades, hade mink och nutria (sumpbäver). De senare krävde vatten , så dem hade de i ån mellan Ågestasjön och Orlången.
De hade även grönlandshundar som bland annat medverkade vid filminspelningar. Ibland hände det att Anna-Greta spände hundarna för pulkan när hon for och handlade.
Mellan 1943 och 1957 hyrde Spårvägens IF stugan. Därefter blev den  scoutstuga.
Ägaren, Stockholms stad, lät bränna ned de fallfärdiga byggnaderna på 1960-talet.
Gläntan där torpet var beläget ligger bakom kärnvärmeverket och används i dag (1998) av Södra brukshundsklubben som har ett eget klubbhus i närheten.

Hammartorp
Hammartorp, eller Lilla Hammartorp, finns i husförhörslängden från 1689, då under namnet Länbohammar.
Enligt jordeboken var Länbohammar ett frälsetorp på Länna ägor.
Torpet finns ej upptaget i husförhörslängden mellan 1815 och 1860. Därefter återkommer det som dagsverkstorp under Trångsund.
Siste torparparet var Carl Erik Norström, född 1857, och Anna Amalia Augusta Pettersson, född Nilsson 1846.
Hammartorp är 1901 bostad för dräng.
Torpstugan låg omedelbart söder om korsningen Trångsundsvägen - Hammartorpsvägen, det vill säga nuvarande (1998) Trångsunds centrum.

Hanestorp
Hanestorp, Båtsmanstorp No 107, Orlångsjö Båtsmanstorp eller Orlångsjö Skräddarstuga. Torpet är upptaget från 1716 som ”No 107 av Första Södermanlands Roteringsbåtsmans Compani”. Det återfinns under Ågesta i husförhörslängderna från 1716.
Den förste båtsmannen vid torpet var Per Carlsson Hane. Sedan bar alla båtsmän i torpet namnet Hane till 1872 års generalmönstring då namnet ändrades till Sjöholm. Den siste båtsmannen vid Hanestorp var Frans Gustaf Söderlund-Sjöholm, född 1855. Han var bosatt på torpet från 1878 till 1888.
Torpet var även, från slutet av 1700-talet, säte för sockenskräddaren och benämndes då Orlångsjö Skräddarstuga. Skräddare var vid denna tid Mårten Liljeblad, vars ena dotter var gift med båtsman nummer 2 på torpet, Lars Hane.
Det sista torparparet var Johan Albert Andersson, född 1890 och hans hustru Augusta Vilhelmina Åkesson, född 1895. De flyttade ut 1923. Därefter blev Hanestorp bostad för inhyst änka med sex barn.
Hanestorp finns kvar idag i restaurerat skick. Det ligger vid gamla vägen mellan Ågesta och Balingsta.
Ägare var, fram till 1998, Stockholms stad.

Holmenstorp, eller ursprungligen Holmtorp, Båtsmanstorp No 104 av Första Södermanlands Roteringsbåtsmans Compani. Det hörde under Ågesta och återfinns i husförhörslängderna från 1716. Den förste båtsmannen var Carl Johansson-Holm, född 1695.
Den siste båtsmannen var Carl Ludvig Almgren-Holm, född 1865, som bodde i torpet mellan 1884 och 1896. Han har således, liksom samtliga båtsmän före honom som bott på torpet, burit namnet Holm.
Den siste torparen som bodde här 1923, var enligt församlingsboken, Gustaf Ferdinand Åkerlind, född 1887.
Torpet förstördes av brand 1974.
Stockholms stad lät uppföra nytt bostadshus på platsen. Torpet, som nu är privatägt, är beläget vid Orlångsjö vid Orlångens nordöstra del.

Holmtorp
Holmtorp återfinns i mantalslängderna från 1740 och i husförhörslängderna  som torp under Vårby från 1751. I jordeboken 1749 står det som frälse under Vårby säteri.
Den första torparfamiljen var Jonas Olsson, född 1710, hans hustru Kjärstin Eriksdotter, född 1710, och deras barn Brita och Olof, födda 1730 respektive 1734.
Förmodligen har något hänt med Holmtorpsstugan under 1760-talet. Då ändras beteckningen i husförhörslängderna till ”Holmtorp eller Cronan”. Varför är oklart, då Cronan eller Kronan som det senare stavades, ligger på annan plats. Se detta.
Namnet Holmtorp återupptas när det ånyo blir torp 1823. Den siste brukaren blir Anders Lindblom, född 1802, och hans hustru Christina Catharina Andersdotter, född 1804. De har två hemmavarande söner och två drängar.
Torpet raseras 1859 och jorden läggs till Kråkvik.
Huset var beläget vid nuvarande Kapellvägen 1.

Huddinge järnvägsstation
Namnet Huddinge järnvägsstation nämns första gången i kyrkböckerna 1858 och är då ett kombinerat stationshus och  marketenteri för rallarna i Flemingsbergs rote. Innehavaren till marketenteriet bodde i stationshuset och hette Per Daniel Pettersson. När Pettersson flyttade med rallarna till nästa aktuella nybyggarsträcka på banan och ett nytt ”riktigt” stationshus uppfördes, blev den ursprungliga byggnaden kvar. Först under namnet Marketenteriet, från 1862 Udden.
Det ”riktiga” stationshuset, som enligt SJ:s mätningar låg 13555 meter från Stockholms Central, byggdes 1859 och ersatte ovannämnda provisorium. Dess första inneboende var stationsinspektor Johan Christian. Pettersson med familj, som 1861 bosatte sig i den ena av de två lägenheterna i övervåningen. Från detta
år tillhör järnvägsstationen Fullersta rote. Avståndsangivelsen här ovan är lite märklig. Vid tiden för Huddinge stations tillkomst var ändstationen Stockholm Södra. Sammanbindningsbanan och Stockholms central invigdes först 1871, men det var först då avståndet uppmättes.
Efter några år följdes Chrisian Pettersson av August Wilhelm Carpentier född i Finland. I husförhörslängden beskrivs han som ”ohövlig och snäsig mot varje människa. Rå översittare.” Han gick sitt öde till mötes då han 1873 dömdes till 6 månaders straffarbete och avsättning, då han förskingrat staten tillhörig ved.
Stationshuset brandskadades på 1880-talet och övervåningen, som varit av trä, ersattes av sten vid reparationen. Den siste stinsen på Huddinge station var stationsinspektor Gösta Beckman som gick i pension 1964.
Huset revs när den 4-spåriga banvallen anlades på 1980-talet.

Bilderna är tagna på 1910-talet respektive första halvan av 1930-talet.

Häggsta
Häggsta var ett torp under Alby i Botkyrka. Då marken där det legat överfördes till Huddinge kommun 1998 finns det med i denna skrift även om torpet som sådant aldrig tillhört Huddinge.
Det första torparparet var Matts Mattsson, född 1735, och hans hustru Stina Persdotter, född 1739.
På 1890-talet var torparen Frans Oskar Grönberg, född i Botkyrka 1856. Han hade gift sig 1877 med Emma Carolina Jonsdotter, född i Botkyrka 1853. De hade fem döttrar och en son. Dessutom hade de en dräng, Anders Hedman, som närmast kom från en drängplats på Nedre Flottsbro. Arrendet för Häggsta var två dagsverken i veckan, en mindre summa kontant samt en viss kvantitet
lingon varje höst.
På 1920-talet ändrades arrendet till enbart kontanter. Då hette torparen Anders Hedman, det vill säga den tidigare drängen, född i Rättvik 1873. Han var gift med Vendla Carolina, född Grönberg 1873 på Häggsta. De hade fyra söner och tre döttrar.
Infarten till Häggsta benämndes ”Koleragrinden” vilket vittnar om den kolerakyrkogård som anlades här på 1830-talet.
Strax ovanför där torpet Häggsta låg återfinns idag S:t Botvids kapell.

Hästhagen (Flemingsberg)
Hästhagen finns upptaget i husförhörslängderna från 1689 till 1806 som dagsverkstorp under Flemingsberg. Det är dock äldre. Torparen skulle 1688 göra 243 dagsverken om året till gården.
I jordeboken 1749 antecknat som frälse under Flemingsbergs säteri.
Siste torparen, Jan Larsson utflyttar 1804. Familjen består av hustru Anna Jansdotter, tre barn, piga samt tjänstegosse och har enligt längden bevistat husförhör 1801.
Torpet raserades 1806.
Torpet Hästhagen var  beläget vid nuvarande Annelundsvägen.

Hästhagen (Ågesta)
Hästhagen, Båtsmanstorp No 103, tidigare Ågesta Wreten eller Ågestavreten, senare Solhaga, finns i husförhörslängderna från 1689 som torp under Ågesta.
De första namnen vi möter är Anders Persson och hans hustru Kristina Persdotter. Men Hästhagen var ett dubbeltorp, varför det förutom ”vanligt” torp även var upptaget som ”No 103 av Första Södermanlands Roteringsbåtsmans Compani”. Namnet på båtsmännen var Qvick.
Siste båtsmannen var Lars Qvick, född 1781, och hans hustru Brita Maja Lundqvist, född 1796. De hade sex hemmavarande barn.
I mantalslängden 1727 står torpet öde, men i jordeboken 1749 står det som skattelagt torp under Ågesta. Från 1740-talet brukas Ågestavreten av samma torparsläkt i tre generationer till 1841.
Däremellan, 1816, har namnet ändrats till Hästhagen. Torpare då var Lars Larsson, född 1770, med hustru Anna Maja Jonsdotter, född 1778, fem hemmavarande barn och tre inhysta personer.
Torpare vid sekelskiftet 1900 var Johan Erik Österberg, född 1866. Han bodde där tillsammans med sin hustru Anna Lovisa Eriksson, född 1853, deras tre hemmavarande barn, en fosterson, en piga , en dräng och tre inhysta personer. Därefter beboddes Hästhagen av arbetare vid gården. Jorden sköttes av arrendator.
På 1930-talet omfattade Hästhagen/Solhaga 9 ha åker. På gården, som brukades av Per och Kerstin Johansson, fanns då 1 häst, 4 kor, 2 ungdjur, gris och några höns. Per med familj flyttade, som siste brukare, 1940.
Hästhagen revs 1958 när Ågesta kraftvärmeverk byggdes. Namnet lever kvar i Vidja som Hästhagsvägen. Idag vittnar syrenbuskar, vildpepparrot och en igenvuxen husgrund om var torpet legat. Kallvattenkällan, en Trefaldighetskälla, som ligger strax ovanför torpplatsen på gångstigen mot Kvarnsjön porlar ännu.
På berget nordväst om den forna torpplatsen intill åkern finns en jättegryta.

Hästvreten
Hästvreten finns upptaget i husförhörslängderna som torp under Sundby sedan 1791.
Torpet antecknas som nybyggt 1845 samtidigt som jorden brukas av torparen vid Nybovik. Av detta kan man dra slutsatsen att husen vid Hästvreten tidigare varit mycket dåliga.
Det nybyggda torpet synes ha varit ett dubbeltorp. Där bodde nämligen 1856 torparen Wilhelm Blomberg, född 1822, hans hustru Christina Carlsdotter, född 1819, och torparen Anders Gustaf Andersson, född 1822 samt hans hustru Anna Helena Andersdotter, född 1815. Wilhelm och Christina har dessutom fem hemmavarande barn och en inhyst änka.
Den siste torparen, enligt församlingsboken 1916-1923, var Johan Wilhelm Andersson, hans hustru Emma Lovisa, född Thunström, samt en dräng.
Nuvarande (1998) bostadshus beläget på Hästvretsvägen i Gladökvarns tomtområde är av senare datum.

Högmokärr
Högmokärr, eller Högmora kärr, finns upptaget i husförhörslängderna från 1856 som nytt torp under frälsehemmanet Upsala inom Lissma säteri.
De första invånarna var stattorpare som kom från Flemingsberg, Sven Magnus Magnusson, född 1808 och hustrun Anna Charlotta Olsdotter, född 1817. Familjen hade fem barn och, något ovanligt för en statarfamilj, en anställd piga. Om pigan finns antecknat i husförhörslängden att ”hon kan läsa försvarligt”.
När Upsala upphör blir Björksättra 1883 huvudgård.
Då Björksättra kronopark avstyckades 1904 kom Högmokärr att tillhöra denna och brukades av arrendator.
Den siste torparen var Johan Wilhelm Andersson med hustrun Emma Lovisa, född Thunström. De utflyttade 1906.
1912 hade Högmokärr en areal av 2,5 ha åker och 10 ha skog. På 1930-talet fanns på gården 1 häst, 2 kor samt gris och höns för husbehov.
De sista åren fanns ett kafé i Högmokärr. Det var beläget inom nuvarande Gladö industriområde och revs i samband med att Skandinaviens största bilskrotningsanläggning, Bil & Allskrot, sedermera Stena Bilfragmentering, byggdes på dess plats 1964.

Högmora Lilla
Högmora Lilla, eller Lilla Högmora återfinns i husförhörslängderna från 1689 som dagsverkstorp under Orlångsjö.
I jordeboken 1749 är det ett skattelagt torp under Orlångsjö, Ågesta rote.
I husförhörslängden 1846 står det ”Lilla Högmora på Ågesta ägor avsöndrat på viss tid mot årligt arrende av 100 riksdaler banco”. Arrendator var Lars J. Hedberg.
Lilla Högmora står i husförhörslängden 1891 åter som torp. Brukare var då Carl Gustaf Lindberg, född 1840, hans hustru Catharina Lovisa Persdotter, född 1840. De hade två hemmavarande barn.
I slutet av 1930-talet hade Lilla Högmora, som då var i privat ägo, en areal av 9 ha åker och 38 ha skog. På gården fanns 1 häst, 5 kor, 3 ungdjur, 1 gris och ett trettiotal höns.
Lilla Högmora, som låg vid Magelungen mellan Högmoravägen, Kristinelundsvägen och Svartadalsvägen, brann ned i slutet av 1970-talet.
Namnet lever kvar i Högmora Ringväg och Högmoravägen.

Högmora Stora
Högmora Stora, Stora Högmora eller enbart Högmora, finns i husförhörslängderna sedan 1689. I jordeboken 1749 är det ett frälse på Stuvsta ägor, men ursprungligen var det ett dagsverkstorp under Orlångsjö.
Det lades 1857 under Hörningsnäs.
Siste torparen vid Högmora var Gustav Andersson, född 1828, och hans hustru Anna Sofia Persdotter, född 1833 samt barnen Gustaf, Johanna och Johan.
Efter faderns död 1893 övertog sonen Gustaf  Högmora som arrende.
Byggnaden ligger i korsningen Högmoravägen/Södervägen. Halva huset, den del som ligger mot Södervägen och som syns på fotot här ovan, är den ursprungliga torpstugan.
Namnet lever kvar i Högmoravägen, Högmora Ringväg samt som traktnamn.

Hökärr
Hökärr, eller Christineberg, finns upptaget i husförhörslängderna från 1751 som torp under frälsehemmanet Upsala inom Lissma säteri.
På 1870-talet uppförs nuvarande huvudbyggnad.
När Upsala upphör blir Björksättra 1883 huvudgård.
Siste torparen, Gustaf Ture Westerberg med hustru, Sofia Wilhelmina, född Karlsson, flyttar in 1901.
Vid avstyckningen av Björksättra kronopark 1904 hörde Hökärr till denna.
Torpet ”tillhör Kungl. Maj:t och Kronan” och brukas av Gustaf Ture Westerberg, men nu som arrendator. 1916 var även två fattighjon och en piga inhysta på Hökärr.
Arealen var 12,5 ha åker och på gården fanns 1 häst, 6 kor, 2 ungdjur samt höns och gris.
Hökärr ligger i Holmträskvägens förlängning på gränsen mot Botkyrka. Nuvarande (1998) ägare är Assi Domän.
På dess mark finns idag (1998) en speedwaybana.

Hörningsnäs gård
Hörningsnäs hette ursprungligen Stuvsta Oppgård. Efter storskiftet 1771 fick gården sitt nuvarande namn och förlades på den plats som det senare haft vid sjön Trehörningen.
Hörningsnäs beskrivs som ett hemman.
Den 8 mars 1899 försåldes Hörningsnäs på exekutiv auktion efter grosshandlare Hauffman som avlidit.
I början av 1900-talet ändrades namnet en tid till Vikstorp. Ägarna var mestadels skrivna i Stockholm varför gården brukades av anställt folk.
1914 blev Hörningsnäs samhälle Huddinges första municipal. I Smedstaberg, i Hörningsnäs samhälle, fanns också Huddinges första biograf i mitten av 1910-talet.
Hörningsnäs, vars siste ägare var Johan Skarman, hade i början av 1940-talet en areal av 25 ha åker och 14 ha skog.
Kommunen köpte fastigheten i slutet av 1950-talet och huset brändes ned. Parken fanns dock kvar till 1990-talet då den bebyggdes med hus ritade för en av kommunen utlyst tävling för ”Framtidens boende”.
Namnet lever kvar som traktnamn.
Adressen är idag (1998) Rotnäsvägen 32.

Istorp
Istorp, Isstorp, Isztorp eller Komöte, tillkom omkring 1650.
I jordeboken återfinns det 1749 som frälse under Vårby säteri.
Istorp försvinner ur husförhörslängderna 1781 och den siste torparen, Eric Eliasson med familj, flyttar till Segeltorp. Han fortsätter dock att bruka jorden på Istorp mot 2 dagsverken i månaden vid Vårby gård.
1787 läggs jorden till Vårby Vret.
1819 har Istorps jord ånyo lagts till Segeltorp och dessa båda torp arrenderas av ledamoten av Trädgårdsmästarämbetet i Stockholm, Johan Gustaf Loström.
I stugan bor drängen Eric Täck, född 1773, med hustrun Maria, född den
24 juni 1785 och sonen Carl Johan Eric född den 20 augusti 1819. Dessutom bor pigan Catharina Wretman, född i april 1777, på Istorp.
Det var beläget på nuvarande (1995) fastigheten Hasselstigen 14 i Segeltorp.

Jacobsberg
Jacobsberg, eller Källstugan, är enligt husförhörslängden 1801 bostad för statdräng vid Glömsta. 1816 bor här en skräddare med familj.
Enligt jordeboken 1836 har det namnet Källstugan. På 1840-talet är det torp under Glömsta. Då bor här torparen Anders Forsman, född 1797, och hans hustru Ulrika Hellström, född 1796 samt deras två hemmavarande barn.
Det är den sista torparfamiljen. Jacobsberg blir därefter bostad för statdräng växelvis  med inhysta personer.
Torpet var beläget väster om Gösta Lindells väg, där nu endast syréner vittnar om det forna torpets läge.
Namnet på vägen minner om den siste ägaren till Vistaberg, Gösta Lindell.

Jacobslund
Jacobslund återfinns i husförhörslängderna som torp under Vårby säteri sedan 1795.
Torpet blir 1824 bostad för de inhysta arbetskarlarna Anders Löf och Anders Andersson med familjer och jorden brukas av arrendator, herr sekreterare J. Ehnmark.
Jacobslund anges 1856 som ”Frånsåld lägenhet jämte torpet Wårby vret.”
Vid sekelskiftet disponeras Jacobslund som sommarbostad för stockholmare.
Det låg på nuvarande (1995) fastigheten Kardan 1, vid korsningen Verkstadsvägen/Slöjdvägen i Segeltorp.

Jeriko
Jerikos äldre namn var Kvarngöle. Huvudgården för Jeriko har skiftat.
I fastebrev från 1674 står Kvarngöle som ”ett gammalt Fullerstatorp”. I husförhörslängden från 1740 nämns det som dagsverkstorp under Glömsta. I jordeboken 1749 är Jeriko åter ett frälse under Fullersta för att 1891 bli torp under Wiggestaberg i Glömsta rote.
Torparen hette då Lars Peter Carlsson, född 1840. I torpet bodde förutom Lars Peter, hans hustru Gustava Josefina Carlsdotter, fem hemmavarande barn, ett barnbarn, en piga och tre drängar.
Jeriko avstyckades som småbruk 1920. På 1930-talet hade gården en areal av 9 ha åker och 10,8 ha skog. Besättningen bestod av 1 häst, 5 kor, 2 ungdjur,
10 grisar och ett 40-tal höns.
I Jerikos loge anordnades dans fram till slutet av 1940-talet. Det förekom en hel del slagsmål i samband med dansen, varför dess rykte inte var det bästa.
Huddinge fritidsförvaltning lät riva stugan på 1980-talet. Där torpet legat, vid Gamla Stockholmsvägen, finns idag (1998) en tennisbana. Endast några fruktträd minner om att här bott människor.
Namnet lever kvar i Jerikovägen.

Johannesdal
Johannesdal, Johannisdal eller Bleket, var ett tegelbruk på 1600-talet, men även sjökrog. Från 1792 upptas det i husförhörslängderna som torp under Vårby säteri.
Torpet byter 1815 namn till Johannisdal. Från 1820 brukas jorden av arrendator, herr kamrer Bredenberg, som är skattskriven i Stockholm. I torpstugan bor då avskedade soldaten Broms hustru.
Johannesdals gård, som den då kallades, avstyckades från Vårby den 30 januari 1860. Köpare är Medicinal Rådet och Riddaren Axel Gabriel Carlsson som för 16 667:67 riksdaler riksmynt erhöll 115 tunnland och 21,3 kappland mark ”jämte därå befintliga byggnader”.
Från år 1874 upptog dåvarande ägaren, Fredrik Petersens dotter, Fröken Dorothea Petersen, i sitt hem Johannesdal fattiga flickor ur bildade familjer och sörjde för deras uppfostran.
Denna verksamhet organiserades senare och betryggades för framtiden genom ”Stiftelsen Nybygget”. Skolverksamheten upphörde 1920 samtidigt som jorden arrenderades ut. Stiftelsen sålde 1939 Johannesdal till direktör Arvid Heiding som lät stycka området i ett 140-tal tomter.
På Johannesdals ägor, som slutligen överfördes till Stockholm 1961, finner vi nu Vårberg. Se Vårby gård.

Johannisberg (Sundby)
Johannisberg återfinns i husförhörslängderna sedan 1866 som torp under Sundby.
Den siste torparen flyttar in 1895. Det är Carl Fredrik Thunström, född 1833, och hans hustru Lovisa Wilhelmina,
född Haglund 1827. I torpet bor även inhyses änkan Lovisa Johansson, född Ersdotter 1817, samt arbetaren vid gården, Frans Oskar Andersson, hans hustru Albertina, född Wahlberg, samt deras dotter.
Johannisberg nämns som öde 1910 och försvinner därmed ur längderna. Inga rester återstår.
Torpet var beläget vid Hökärrsvägen, i backen upp mot Sofielundstippen, på gränsen till Björksättra kronopark.

Johannisberg (Ågesta)
Johannisberg finns upptaget i husförhörslängderna från 1816 som torp under Ågesta, avstyckat från Orlångsjö.
Som siste torpare står C. Fredrik Alm, född 1842. Han, hustrun Lovisa Charlotta Carlsdotter, född 1849, deras sex barn, en piga och en tjänstegosse, flyttar från Johannisberg 1883.
Därefter blir Johannisberg bostad för arbetare vid gården.
Jorden läggs till Orlångsjöberg 1915. Huset står sedan öde.
Johannisberg låg på nuvarande (1998) Miltons väg 1 i Högmora.

Juringe
Juringe har mycket gamla anor. Gravfält vittnar om att bebyggelse fanns på platsen under yngre järnåldern. Juringe, Inringhe, eller Wringe som det då stavades, nämns som kronohemman under Vårby 1538.
1580 gav Gustav Vasa Juringe, och flera andra gårdar i trakten, som prebende till sin sekreterare Clement Hansson Skrivare. Juringe blir sedan under flera århundraden förknippat med Vårby.
I mitten av 1800-talet läggs Smistas marker till Juringe och gården blir en ”storgård”. I en värdering upprättad 1867 anges att ladugården rymde 91 nötkreatur och hade spiltor för 12 hästar.
I början av 1900-talet startade exploateringen och försäljningen av villatomter. När Juringe 1944 köptes av Huddinge kommun hade gården en återstående areal av 34 ha åker. På gården fanns 4 hästar, 25 kor och 10 ungdjur.
Nuvarande huvudbyggnad uppfördes 1840 medan ekonomibyggnaderna är
från andra halvan av 1800-talet.
För närvarande (1998) arrenderar kommunen ut Juringe stall till ridverksamhet.
Magasinet är renoverat och disponeras av föreningslivet.

Kanslätt

Kanslätt är upptaget i husförhörslängderna från 1689 och stavas då Cantzleett. I jordeboken 1749 är det antecknat som frälse under Flemingsberg.
Till Kanslätt hörde dagsverksskyldighet, 1688 utgjordes den av 243 dagar per år åt gården.
Sista torparen var Johan Andersson, född 1810, som bodde i torpet med hustrun Lovisa Andersson, född 1810, barnen Lisa och Anders, en piga och en dräng, samt en inhyst person.
De flyttar ut 1837.
Kanslätt var beläget mellan nuvarande Kästadalsvägen och Solrosvägen.

Karlberg
Karlberg, eller Carlsborg, uppfördes som backstuga på Vretens mark under Vårby säteri 1818 av Carl Granberg. På 1820-talet bodde här förre fjärdingsmannen Anders Haglund.
Karlberg angavs 1861 som backstuga till Segeltorp. 1890 lades det samman med Vreten.
Backstugan försvann i samband med utbyggnaden av samhället Segeltorp.
Den låg vid nuvarande (1998) Brantstigen 4 på gränsen mot Stockholm.

Kastellet
Kastellet, nämnt även som Castellet och Castells torp, återfinns i husförhörslängden från 1782.
Kastellet är i en beskrivning 1793 upptaget som torp under Länna Västergård. Här bodde då vaktmästare Kullman med familj samt en dräng med hustru.
1820 står Johan Fredrik Bäckström som ägare och boende i torpet är Änkefru Westberg.
Torpet avsöndrades som lägenhet 1861.
Kastellet omfattade 12 ha åker och 33 ha skog. På 1940-talet födde gården 2 hästar, 6 kor, 1 ungdjur samt gris och höns.
Kastellet ligger på norra sidan av Lissmadalen längs Lännavägen snett emot Gräsvretens industriområde.

Katrineberg finns upptaget i husförhörslängden från 1801 då det var ett dagsverkstorp under Flemingsbergs säteri.
Sista torparparet var Martin Fredrik Andersson, född 1890, och hans hustru Ester Ingeborg Josefina, född Ehlin 1895.
Katrineberg, som delvis är ombyggt, används som sommarbostad och ligger på Kästadalsvägen 14.
Namnet lever kvar som vägnamn, Katrinebergsvägen.

Kisala Lilla
Lilla Kisala, Kiisale, Kiissale, eller Küsali, finns upptaget redan i jordeboken 1538 där det sägs att ”Küsali avser två skatteutjordar till Lisma”. Den andra skatteutjorden är Stora Kisala.
I husförhörslängderna från 1689 nämns Lilla Kisala för sig, då som torp under Lissma säteri.
I jordeboken 1749 är Lilla Kisala frälse på Lissma säteris ägor.
På 1840 talet lades jorden till Lissma och brukades gemensamt med Brukets jord. Lilla Kisala blev då bostad för stattorpare.
1857 är det åter upptaget som torp i husförhörslängden.
Siste torparen var enligt församlingsboken sonen till Karl Gustaf Olsson i Högmokärr, Axel Olsson, och hans hustru Hilda Christina, född Johansson. De bedrev även tvätterirörelse och till hjälp hade de en piga och en dräng. Sonen Gustaf Olsson övertog när Lilla Kisala avstyckades till småbruk på 1920-talet och blev Lissma 4:62. Arealen var 9 ha åker och 20 ha skog. Ny ekonomibyggnad uppfördes 1924 och manbyggnaden renoverades och tillbyggdes 1934.
På 1930-talet födde gården 2 hästar, 6 kor, 1 ungdjur samt gris och höns för husbehov. Men framför allt var Lilla Kisala en av de mest kända tvättgårdarna i Lissma.
I en artikel i Svenska Dagbladet den 20 augusti 1937 kunde man läsa:
”Överallt på gårdarna i Huddinge långt ute på fälten vaja vita rader, den ena efter den andra. Det är skjortor, dukar och lakan i hundra- ja, tusental. Vi har kommit till Lissma, till Stockholms tvättstuga. Många stockholmsfruar med stora hushåll skickar sina stortvättar till Lissma, år efter år, för att få friska vindar i kläderna.  ...Lissma är tvättens högkvarter.”
Ägare har till 1998 varit Stockholms stad som dock kommer att sälja, eller redan har sålt fastigheten. Husen, som ligger vid Erstabergsvägen, har använts för föreningsverksamhet.

Kisala Stora
Stora Kisala, Kiisale, Kiissale, eller Küsali nämns redan i jordeboken 1530 där det sägs att ”Küsali avser två skatteutjordar till Lisma”. Den andra skatteutjorden är Lilla Kisala. I husförhörslängden 1689 står det dock för sig som Stora Kisala, torp under Lissma säteri.
År 1762 hade ett brudfölje från Stora Kisala brukat violinspel i kyrkan 4:e dag jul. Det var inte tillåtet varför de fick böta 12 daler kopparmynt.
Siste torparen var Johan Samuel Ossian Strömberg som brukade torpet tillsammans med hustrun Fredrika Charlotta, född Holm. De utflyttade 1919.
Två år tidigare, 1917, hade Stora Kisala avstyckats till småbruk. Stora Kisala 4:58 hade en areal av 9 ha åker och 22 ha skog.
På 1930-talet födde gården 1 häst, 5 kor, 2 ungdjur, gris och några höns.
Ägaren idag (1998) har här stall för ridhästar. På gården, som ligger vid Kisalavägen, finns både äldre och nyare byggnader, samt 15 sommarstugor.

Kolartorp
Kolartorp, Kålartorp, Crone, Nybygget eller Ryttartorp No 2, var torp under Juringe, Vårby rote.
Torpet återfinns i husförhörslängderna sedan 1650. I jordeboken 1749 anges Crone som frälse under Vårby. Sannolikt bostad för gårdens kolare.
Från 1790 blev det Ryttartorp No 2 i Livcompaniet av Livregementets Dragoner som rusthåll under Vårby säteri.
Soldaterna på torpet hade namnet Wård eller Wårberg även när ryttarna ersattes av grenadjärer. Den siste ryttaren var Carl Wård, född 1788, och den siste grenadjären var Johan E. Lindblom Wårberg, född 1805. Han flyttar, när tjänsten dras in 1836, till Jeriko för att bli torpare.
Den siste torparen var Jan Erik Jansson, född 1810, och hans hustru Carolina Sofia, född 1850 och deras tre hemmavarande barn.
Torpbyggnaden har ombyggts flera gången, första gången för att anpassas till Indelningsverkets normer då det blev ryttartorp 1790. Det nuvarande utseendet härstammar förmodligen från någon ombyggnad under 1900-talet.

Dagens (1997) adress är Ryttarhalsvägen 6.

Kolbotten
Backstugan, ursprungligen angiven som torpet Kolbotten, är upptagen i husförhörslängden mellan åren 1782 till 1807, som tillhörande Balingsta.
De första invånarna var torparen Hans Löfgren, född 1721, och hans hustru Maja Persdotter, född 1744. De hade fyra hemmavarande barn och en piga.
När Hans avlider 1790 bor Maja kvar i stugan tillsammans med ”andra hjon”.
I mantalslängden 1820 anges Kolbotten vara raserat.
Läget är okänt.

Korsäng
Korsäng, eller Korsengstorp, under Balingsta, finns upptaget i husförhörslängden från 1689 till 1860 som dagsverkstorp. Kring sekelskiftet 1800 anges att Lars Larsson, född 1776 på Nysättra, skulle vara krögare på Korsäng. Han gifter sig den 19 oktober 1800 med Margareta Catharina Nilsdotter från Hackmyra. Parets förstfödda, Anna Greta, kommer till världen den 13 december 1801. Familjen flyttar 1803 till Solhem i Brännkyrka.
Uppgifter om torpet står ej att finna mellan 1860 och 1885. Då återkommer det emellertid, denna gång som bostad för inhyses och fattighjon fram till 1890.
Därefter bodde fiskaren på Balingsta gård, Pilo, på Korsäng.
Jorden som hörde till Korsäng låg, enligt karta, mellan Lännavägen och sjön Orlången. Torpet låg på åkerholmen 200 meter väster om nuvarande Lännavägen, cirka 400 meter norr om bron över Orlången.
Man kan 1998 finna rester av husgrund och källare. Där finns även syréner och krikonhäck som vittnar om bebyggelse.

Kroktorpet
Kroktorpet, eller Krooktorpet som det ursprungligen stavades, finns upptaget i husförhörslängderna från 1689 som torp under Lissma.
I jordeboken 1749 nämns det som frälse under Lissma säteri.
Den siste torparen är Jacob Jacobsson, född 1710 och hans hustru Stina Mattsdotter, född 1705.
Kroktorpet försvinner ur husförhörslängderna 1769, men rester av stengrunden finns ännu kvar 1998.
Kroktorpet låg c:a 100 meter norr om Ekuddens nuvarande (1998) bostadshus.

Kronan
Kronan, eller Cronan som det ursprungligen stavades, anges i husförhörslängderna från 1700-talet som ett alternativt namn till Holmtorp. Varför är oklart då de inte ligger på samma plats. Detta gör att det är svårt att datera dess tillkomst exakt.
Klart är emellertid att Kronan blev krog 1801. Krögare var då Matts Enström, född 1766, och hans hustru Brita Andersdotter. De hade vid inflyttningen två hemmavarande barn, sonen Jan Peter och dottern Anna.
Från 1829 anges inte längre något alternativnamn utan nu är namnet Kronan kort och gott. Detta år kommer till torpet familjen Jens Jonsson Holmström, född 1799, hustrun Anna Greta Endgren, född 1801, och deras två söner.  Dessutom bor här som inhysing änkan Helena Söderström, född 1752. Tidvis bor det många inhysta personer på Kronan samtidigt som det även bedrevs krogrörelse och var ett dagsverkstorp vilket kan tyda på att det var någon form av dubbeltorp.
Som anmärkning står i husförhörslängden 1841 ”Torplägenheten Kronan” och året därefter försvinner namnet helt ur längderna.
Huset Kronan låg vid nuvarande macken i hörnet Gamla Södertäljevägen/ Häradsvägen.
Namnet lever kvar i Chronas väg.

Kråkvik
Kråkvik, ursprungligen nämnt Stora Kråketorp, senare enbart Kråketorp eller Hemsta, skrivs i husförhörslängden 1740 som torp under Vårby. Ursprungligen, under första hälften av 1600-talet, fanns Lilla och Stora Kråketorp. Lilla Kråketorp försvinner ur längderna i början av 1700-talet medan Stora Kråketorp byter namn till Kråkvik.
I jordeboken 1749 anges Kråktorp vara torp under Vårby säteri.
1856 står Kråkvik som ”frånsåld oskattlagd lägenhet” och de boende som inhysta. Jorden brukas av arrendatorn Herr Edvard Alfred Högstedt, född i Döderhult 1821, som bor på Kråkvik tillsammans med hustrun Anna Mathilda Wilhelmina Brasch, född i Foresta 1821, och sonen Gustaf Adolph som föddes 1859.
Kråkvik ödelades av brand 1912, men återuppbyggdes av ägaren, grosshandlare Herman Meeths. Den nya byggnaden fick under en kortare tid namnet Hemmesta, därefter återupptogs ånyo beteckningen Kråkvik.
Kråkvik har nu (1998) adressen Häradsvägen 198.

Kvarndalen
Kvarndalen finns i husförhörslängderna från 1792 till 1815, då som torp under Balingsta. Huset raserades 1815.
Torpare vid Kvarndalen var Erik Månsson, född 1763, och hans hustru Maja Stina Larsdotter.
I torpet bodde de med fyra hemmavarande barn, en piga och inhyst, änkan Anna Ersdotter, född 1768, och hennes dotter Catharina Olofsdotter, född 1796.
Torpets läge okänt.

Kvarntäppan
Kvarntäppan, Qvarntäppan eller Qvarntorpet som det ursprungligen hette 1739, var från början ett torp under frälsehemmanet Upsala inom Lissma säteri. Förmodligen har det funnits en skvaltkvarn i bäcken.
Anders Carlsson och hans hustru Anna Svensdotter flyttade in på Kvarntäppan 1824. De hade då fem söner och fick ytterligare tre barn. Som tjänstefolk hade de en piga och en dräng.
Sonen Samuel August Andersson tog över torpet 1863 och hans  föräldrar fick bo kvar som inhysta. Samuel och hans hustru Johanna Justina fick fem barn. Även de hade en piga och en dräng som tjänstefolk. De flyttade från Kvarntäppan 1886.
När Upsala upplöstes 1883, kom Kvarntäppan att ligga under Björksättra.
Den siste torparen på Kvarntäppan var Oskar Tudén och hans hustru Lovisa Vilhelmina, född Johansson. Från 1920 brukades jorden av Björksättra.
Stugan brann ned omkring 1960. Den ersattes av en ny, som syns på fotot här ovan, placerad på samma grund som originaltorpet. Kvarntäppan ägs nu av Assi Domän.
Kvarntäppan ligger sydväst om Lännavägen innan Björksättra.

Kvarnvreten
Kvarnvreten, eller Qvarnvreten, står i husförhörslängden 1689 som torp under Gladö. Namnet ger antydan om samhörighet med Gladö kvarn.
I jordeboken 1749 anges det som frälse under Lissma, för att försvinna 1764 då torparen utflyttar till Ådran.
År 1841 återuppstår Kvarnvreten, nu som torp under Sundby. 1881-1885 var det bostad för mjölnaren Erik Anders Eriksson och hans hustru Ulrika Sofia Hellström.
Den siste torparen var Erik Ferdinand Lindberg och hans hustru Ester Lovisa. Som tjänstefolk hade de en dräng. De utflyttade 1922. I den nedre stugan på fotot bedrev de tvätteri.
Under 1930- och 40-talet bodde den under denna tid mycket populäre skådespelaren Thor Modeén på Kvarnvreten.
Kvarnvreten är idag (1998) ett fritidshus i Gladö kvarns sommarstugeområde. Namnet lever kvar i Kvarnvretsvägen.

Kvarnängen
Kvarnängen fanns som mark med åker och äng 1781-1859. Fanns där boende var de skrivna på gården, varför det inte med säkerhet går att avgöra om det funnits någon bostad på platsen.
Kvarnängen avsöndrades från Flemingsberg som småbruk i början på 1920-talet och brukades som arrende.
Det hade en areal av 5,5 ha åker och
11 ha skog.
På 1930-talet födde gården 1 häst,
2 kor, 1 ungdjur samt 200 höns.
Bostadshuset uppfördes 1931. Småbruket nedlagt på 1960-talet.
Samtliga rester av bebyggelsen försvann i och med Visättra idrottsplats tillkomst.
Marken där Visättra idrottsplats är belägen tillhörde Kvarnängen.

Kvarnängsstugan
Kvarnängsstugan, eller Qvarnängsstugan som den egentligen stavades, står 1842 som nybyggt torp som frälse på Björksättra ägor under Lissma säteri.
Den förste och ende torparen var Eric Berglund, född 1820, och hans hustru Catharina Larsdotter, född 1821. På torpet bodde då även deras två barn, Eric Berglunds föräldrar, hans två syskon och en dräng.
Kvarnängsstugan blev statstuga 1846. Redan 1850 försvinner torpet ur husförhörslängderna.
Dess exakta läge är okänt.

Kylvreten
Kylvreten, Kyvreten eller Tjufvreten, finns upptaget i husförhörslängderna som torp under Lissma säteri sedan 1689.
Kyvreten har, i början av 1800-talet, tidvis brukats samman med Skrovensborg. Mellan 1841 och 1850 var det stattorp. 1856 byggdes en ny stuga och dess första inneboende var en skräddare med familj.
Ur sockenstämmoprotokoll 1880:
”Torparen vid Kyvreten G.A. Svensson har, i testamente efter sin son, givit till kyrkan 2 kronor och 50 öre.”
Siste torparen var Karl Gustaf Leonard Thorsell och hans hustru Hulda Vilhelmina, född Carlsson.
Efter att Kylvreten avstyckats till småbruk 1916 står familjen Thorsell som ägare. Kylvreten, med beteckningen Lissma 4:49, har en areal av 3 ha åker och 9 ha skog.
Kylvreten ligger vid nuvarande (1998) Lännavägen mitt emot Skrovensborg.

Kynäs
Kynäs, som finns upptaget i mantalslängden 1740 som dagsverkstorp under Stuvsta, har även skrivits som Kinäs, Könitz, Kyniz och Svensborg. I jordeboken 1749 är det frälse på Stuvsta ägor.
I mitten av 1800-talet övertas torpet av arrendatorn Anders Lindström, född 1789 och hans hustru Maria Charlotta Ersdotter, född 1792. Till sin hjälp har de fyra drängar och tre pigor.
Enligt husförhörslängden 1895 brukas torpet då av arrendator Gustav Pettersson, född 1835. Han och hustrun Christina Maria Larsdotter, född 1840, hade två hemmavarande barn samt en piga och en dräng.
Kynäs upphörde som jordbruk på 1920-talet. Det ägdes då av Stuvsta Fastighets AB, som lät stycka fastigheten till tomter.
Namnet lever kvar som väg- och traktnamn.
Kynäs
finns ännu (2010) kvar och renoveras varsamt. Adressen är Lövtäktsvägen 26. Fotot är taget 1902.

Källbrink
Källbrink, eller Kielle Brinken som det skrevs 1704, nämns i husförhörslängden 1689 som torp under Fullersta. Källbrink finns även i fastebrev 1674 och i jordeboken som frälse under Fullersta.
I husförhörslängden står Källbrink upptaget som torp till 1875 då jorden lades till gården. Siste torparen var Anders Dahlström, född 1807, och hans hustru Charlotta Jarlsdotter, född 1806. De bodde sedan kvar som inhysta. Den siste postdrängen på Postkästa var deras son, Johan Wilhelm Dahlström, som även han bodde på Källbrink.
Torpet Källbrink brann ned 1886. Ett nytt bostadshus uppfördes på samma plats 1917.
Torpstugan ersattes emellertid direkt efter branden med Carlshill. Se detta.
I närheten av torpet fanns en källa där vägfarande brukade vattna sina hästar. Detta var ju Göta landsväg med allt vad det innebar i form av vägfarande, från enskilda ryttare till  trupper på marsch.
Idag (1998) är adressen Gamla Stockholmsvägen 30. Källan låg på andra sidan vägen.
Namnet lever kvar som vägnamn samt namn på skola och idrottsplats.

Källstugan
Källstugan, eller Källgården, finns upptagen i husförhörslängderna under Vårby sedan 1751. Då bodde här Mats Jansson och hans hustru Stina Nilsdotter. Det är osäkert om den ursprungliga Källstugan var torp eller backstuga.
Slutligen, fram till 1800, bodde här en ensam inhysing.
Stugan har rustats upp, osäkert när, och använts som arbetarbostad. Under 1900-talet kom den bland annat att användas som servering, nu under namnet Källgården. Men här ordnades även dans till bland andra, den då mycket kände Ragge Sundkvists toner.
Kaféverksamheten startade 1926. På fotot syns Jan-Erik Ståhl, uppvuxen på Källgården (Källstugan), sedermera ordförande i Hägerstens Hembygdsförening. Källstugan revs 1975 och som orsak angavs att Vårby bryggeri där planerade att bygga nya lokaler.


Den låg i backen ovanför Vårby bryggeri och Vårby brunn.
Rester av caféets möblering ligger ännu nere i den djupa hålvägen mellan Vårbybäcken och E 4:an.

Kästa Nedergård eller Postkästa
Frälsegården Kästa kallas även Kästa Nedergård. På 1770-talet ändras namnet till Kästa Postgård och ytterligare något senare till Postkästa.
1688 hade torparen dagsverksskyldighet till Flemingsberg med 153 dagar per år.
I jordeboken från 1753 står antecknat att ”den som bor här skall föra posten från Stockholm till Fittja”. Posthemmaninstitutionen fanns kvar till 1862 då järnvägen tog över postbefordran. Siste postdrängen blev Johan Wilhelm Dahlström från Källbrink.
Det sista torparparet var August Andersson, född 1843, och hans hustru Margareta Gustafsdotter, född 1840.
De flyttar ut 1910.
1921 är Postkästa upptaget som småbruk. Huset, som är från 1700-talet, finns kvar (1997) på Kästavägen 16, men är mycket förändrat.

Kästa Norrgård
Kästa Norrgård kallades även Norrkästa eller Kästa Damhof. Gården, som omfattade 1/2 mantal, finns i husförhörslängderna mellan 1740 och 1840.
På 1820-talet brukades jorden av bonden Carl Erik Ersson som blev den siste ägaren. I slutet av 1840-talet läggs jorden till Glömsta och Norrkästa blir därefter bostad för statdräng.

Kästa Uppgård
Kästa Uppgård eller Uppkästa, senare kallad Kästa Övergård, beskrivs som skattegård och finns i husförhörslängden från 1689. Kästa Uppgård omfattade 1/2 mantal.
Jorden lades till Glömsta på 1830-talet och huset blev bostad för anställda vid gården.
Det avstyckades senare till småbruk, benämnt Enliden, vars bostadshus revs i slutet av 1970-talet. Det låg på torpets plats på en berghäll bakom nuvarande stall.

 

Kästa
Det egentliga Kästa har varit uppdelat på flera gårdar och torp, där gårdarna var särskiftade från varandra utan ägoinblandning. Se nedan. I roteindelningens slutskede kom det att tillhöra Glömsta.
Som framgår av gravarna i området har Kästa förhistoriska anor.
Det äldsta skriftliga belägget för dess existens är dock från förhållandevis
sen tid, 1507, då det skrevs Kädhelsta. J.P. Strid menar i sin bok ”Ortnamn i Huddinge” att namnet kan betyda Kättils ställe.
Kästa, eller Kedesta som det då hette, bestod på 1500-talet av en skatte- och
en frälsegård. På en karta från 1700-talet har antalet ökat. Där fanns en frälsegård, Kästa, en skattegård Uppkästa och en före detta sätesgård, Norrkästa.
Kästa var enligt kartan en ”bolby”, det vill säga en by med gravhögar.

Lasättra
Lasättra skrevs även Ladsättra eller Ladusätra. Det var ett dagsverkstorp under Balingsta upptaget i husförhörslängden från 1689. I jordeboken 1749 var det ett skattelagt torp under Balingsta.
Siste torparen, Per Andersson, avled 1836. Hans hustru Maja Greta Larsdotter och barnen Lars, Greta och Carl bodde kvar en tid som inhysta.
Torpet raserades och jorden lades till Lissma 1838, senare till Björksättra.
Lasättra var beläget på en udde i sjön Orlången nordväst om gården Björksättra. Rester av grunder finns 1998. I berget finns en jättegryta.
Namnet lever kvar i ägonamn som Lasättraviken och Lasättra gärde.

Linatorp
Linatorp, eller Lina Torp, finns i husförhörslängden 1836, då som nybyggt torp under Länna.
I mitten av 1850-talet bor här inhyseshjon och fattigfolk.
Senare blir det åter dagsverkstorp. 1895 brukas stället av torparen August Halfvarsson, född 1866 och hans hustru Alfvida Lovisa, född Carlsson 1871. Familjen hade två hemmavarande söner, Frans och Ernst, samt en piga.
Inhysta i familjen fanns även Halfvarssons båda föräldrar.
Slutligen brukas torpet av familjen Olsson som syns på fotot här ovan.
Linatorp var beläget på fastigheten Länna 1:5 och 2:5 sydost om sjön Magelungen. Torpstugan brann i slutet av  1930-talet. På nästan samma plats finns idag en sommarstuga.
Namnet lever kvar i vägnamnet Linatorpsvägen.

Lindvreten
Lindvreten återfinns i husförhörslängderna som torp under Vårby säteri från 1751 till 1845 och mellan 1866 och 1895.
Lindvreten var ett dagsverkstorp en bit in på 1830-talet. Den siste torparen var Jonas Bäcklin, född 1785, och hans hustru Greta, född 1780.
Jorden brukades sedan av huvudgården och Lindvreten blev bostad för statdräng eller inhysta.
Lindvreten är i dag (1998) fastigheten Vårby gård 1:4. Torpet hade under tidigt 1900-tal ersatts av en villabyggnad som i sin tur revs på 1970-talet i samband med vägutbyggnaden.
Namnet lever kvar som vägnamn, trafikplats på Södertäljevägen och områdesnamn.

Lissma gård
Lissma har troligen förhistoriska anor och har först legat vid det nuvarande koloniområdet Ekedal där ett, nu bortgrävt, gravfält med cirka 100 gravar funnits.
De båda skattegårdarna Norrlisma och Söderlisma, eller Lisszmo som de då
stavades, brukades på 1500-talet av bönder. Enligt traditionen var någon av dessa gårdar jaktboställe åt Carl IX.
Gårdarna jämte Upsala donerades 1632 till biskopen i Linköping, Johan Bothvidi. På 1660-talet ägdes Söderlisma av Johan von Beijer, som skötte postväsendet i Sverige och Finland.
I början på 1800-talet ägdes Lissma av ”kungamakaren” Carl Otto Mörner som hade skött kunga förhandlingarna åt Bernadotte. När Mörner senare fick ekonomiska problem köpte så Karl XIV Johan, som han då tack vare Mörner hette, Lissma som en slags väntjänst.
Kungen sålde Lissma redan efter ett år, 1823, till överstelöjtnanten i Arméns flotta och Sjömätningskontoret, Otto Julius Hagelstam. Denne hade stora planer på att bygga en kanal som skulle förbinda sjöarna på Södertörn med Årstaviken. Tanken var att timmer från de vidsträckta skogarna enkelt skulle kunna transporteras till Stockholm.
På Årsta bodde emellertid vid denna tid den bekanta Årstafrun, Märta Helena Renstierna. Eftersom hon ansåg att kanalen skulle förstöra hennes marker satte hon igång ett för henne typiskt brevskriveri till diverse potentater. I breven kallades Hagelstam för ”besten” och ”den infame Projeetmakaren”.
När skogseld utbryter på Lissma anser hon det vara ett Guds finger. Och mycket riktigt. Planerna på en kanal skrinläggs1832.
Genom sin nyskapande verksamhet kom Hagelstam likväl att betyda oerhört mycket för utvecklingen av både Lissma och Huddinge. Han var en stor nykterhetsivrare och skrev bland annat om husbehovsbränningens fördärvliga inflytande. Både på sockenstämman och kyrkostämman försökte han få gehör för sina idéer om en rimligare spritanvändning inom kommunen.
Dessvärre föll det inte i så god jord. Ett skäl kan ha varit att den av nyssnämnda Årstafrun tillsatte kyrkoherden Anders Wilhelm Gellerstedt inte precis utmärkte sig för nykterhet. Tvärtom ansåg han att det var en utmärkt idé att låta klockaren sälja brännvin på kyrkbacken före högmässan, vilket hade varit förbjudet sedan mitten av 1700-talet.
Av handlingar i Kungl. biblioteket framgår att Lissma 1827 bestod av 3 3/4 mantal med frälsehemmanen Upsala och Gräsvreten. På ägorna fanns 25 torp, 1 vattenkvarn, 1 grynkvarn, 1 såg och 8 sjöar. Huvudbyggnaden klädd med järnplåtar och målad som ett stenhus, innehöll 20 rum. Den låg på en holme i trädgården omgiven av höga skuggrika träd. I den fem tunnland stora trädgården fanns bland annat 500 utvalda fruktträd.
När Hagelstam sålde Lissma 1845, för 175.000 Riksdaler Banco, måste han ha varit nöjd med sitt verk på gården, men missnöjd med att hans nykterhetspropaganda totalt misslyckats. Ödet ville att nästa kyrkoherde, Gustaf Erk Ärling, som tillträdde när Hagelstam precis lämnat Lissma, var väl så energisk som Hagelstam i att försöka skapa ett nyktrare samhälle.
1916 styckades egendomen i småbruk och 1951 köpte Stockholms stad ett område av Lissma för friluftsändamål.
Under andra världskriget användes den plåtklädda huvudbyggnaden från 1600-talet som interneringsläger för ryssar vilket i hög grad bidrog till husets förfall.
Huddinge hembygdsförening tillvaratog 150-åriga takmålningar i Lissma gård innan huset, 1969, genom brandkårens försorg blev lågornas rov.

Lissma Kvarn
Lissma Kvarn, Kvarntorpet, eller Täppan, återfinns i husförhörslängderna från 1801 som torp under Lissma säteri. Kvarnen var en så kallad hemkvarn. Den var huvudsakligen till för gården och underlydande torps behov. Här lär även en såg samt Lissma brännvinsbränneri ha legat.
Den siste torparen och mjölnaren var Jakob Ekman, född 1798, och hans hustru Maria Catharina Åberg, född 1799.
På 1840-talet läggs jorden under Lissma och Lissma Kvarn, inklusive kvarnrörelsen, bedrivs av arrendator.
Kvarntorpet avstyckades som småbruk 1920. Lissma 4:38. Arealen var 10 ha åker, 30 ha ängs-och odlingsmark och 128 ha skog. Enligt säljarens beskrivning bestod åkerjorden till övervägande del av svartmylla på lerbotten.
All skog ingick utom barrskog med en diameter över 7 tum (c:a 17 cm) i brösthöjd. ”De får emellertid lösas efter ett synnerligen lågt pris” enligt säljaren.
Byggnaderna bestod av äldre stathus innehållande 4 rum och 4 kök, en stor ladugårdsgrund samt ett turbinhus.
Det senare förklaras av att det fanns ett vattenfall med en fallhöjd på 22 meter. Turbinen, som var på 20 hästkrafter, drev medelst linbana tröskverk, halmpress och kvarn vid Lissma egendom.
Läget var dessutom naturskönt på södersluttning med strand mot Lissmasjön med omgivande ekskog. Inom ägorna fanns även den fiskrika Kvarnsjön, och goda jaktmöjligheter på andfågel.
Priset, utan gröda och inventarier, var 45 000 kronor.
Dessutom fick köparen ställa en säkerhet på 9 000 kronor på en skogskulturförbindelse där han åtog sig röjnings- och rensningsarbete samt erforderlig skogskultur enligt ett mycket detaljrikt kontrakt.
På 1930-talet födde gården 2 hästar,
7 kor, 25 svin och 500 höns.
Lissma Kvarn drevs med vatten från Lissma kvarnsjö som ännu (1998) finns kvar. På dess forna ägor finns idag ett 60-tal småhus för sommarboende.

Lissma Näs
Lissma Näs, eller Näset, finns upptaget i husförhörslängderna från 1816 som torp under Lissma säteri.
Ur sockenstämmoprotokollet 16 januari 1880: ”Drängen vid Lisma Näs, Johan Oskar Johansson, har för hemvigsel givit till kyrkan 1 krona.”
Den siste torparen var Adolf Fredrik Andersson, som tillsammans med sin hustru Johanna Sofia och en piga brukade Lissma näs till 1912. Därefter var det bostad för skogvaktare tills Näset avstyckades som småbruk 1917.
Näset, med beteckningen Lissma 4:66, hade en areal av 4 ha åker och 45 ha skog. På 1930-talet fanns på gården 1 häst, 3 kor 1 ungdjur, 25 svin och 500 höns. Dessutom bedrevs som bisyssla tvätterirörelse.
Stugan flyttades 1960 av ägaren Stockholms stad och blev omklädningshytt på en idrottsplats.
Lissma Näs låg någon kilometer upp i skogen från Granby räknat.

Loviseberg
Loviseberg är upptaget i husförhörslängderna från 1801 som torp under Glömsta. Från 1801 tillhör det Flemingsbergs rote, för att 1829 tillhöra Glömsta rote.
Den siste torparen var Carl Johan Danielsson, född 1811 och hans hustru Brita Catharina Andersdotter, född 1815. Vid flyttningen 1860 fanns även två hemmavarande barn, Fredrik och Gustav.
Därefter användes Loviseberg som bostad för statdräng, ibland för inhysta familjer.
Nuvarande byggnad är uppförd omkring 1910.
Namnet lever kvar i Lovisebergsvägen, som delvis är en del av den forna Göta landsväg.

Loviselund
Loviselund ändrade namn till Gömmartorp i slutet av 1800-talet. I husförhörslängden från 1801 nämns det som torp under Glömsta.
Siste torparen var Carl Erik Carlsson och hans hustru Christina Lundin som flyttade ut 1880. Loviselund blev sedan bostad för arbetare vid gården.
Gömmartorpet finns kvar idag (1994), men är tillbyggt åt sjön.
Det ligger på Gömmarvägen invid sjön Gömmaren.

Lutan
Namnet skrevs även Lutfurn eller Lutfuru. Lutan finns upptaget i husförhörslängderna mellan 1689 och 1792 som ett skattebelagt torp under Balingsta.
Enligt mantalslängden brukades Lutan mellan 1721 och 1731 av Welamb.
Siste brukare var Jan Jansson, född 1753, och hans hustru Anna Charlotta, född 1763. I torpet bodde även deras fyra hemmavarande barn samt en tjänstegosse.
Lutan var beläget på en udde, söder om Nysättra, i sjön Orlången. Udden kallas Luteudd.
Lutans grund ”städades” bort under sent 1900-tal.

Lyktan
Lyktan, Lyctan eller Lyckan återfinns i husförhörslängderna under Vårby från 1801. Från 1810 anges det vara en backstuga.
De första invånarna var änkan Anna Lindqvist, änkan Mathilda Ekberg, soldaten Eric Hardtman, hans hustru Viola Stina Götberg och deras fem barn.
Ett av barnen, Anna Stina, anges ha dött vid Trögantorpet för Anders Henriksson. Vad som ligger bakom denna kortfattade anteckningen framgår dessvärre inte.
Lyckan raserades 1814 och försvinner därmed ur längderna.
Lyktan nämns även som ”badstuga till Haga”. Huruvida det rör sig om samma stuga är dock osäkert.
Läget är okänt.

Långvik
Långvik är upptaget i mantalslängden från 1614 som torp under Balingsta, då två huskvinnor står antecknade. Därnäst anges att Långvik brukas av Olof 1653. I husförhörslängderna från 1689 anges Olof med hustru Maria. Samma Olof som 1653?
I början av 1700-talet står det, som så många andra torp i Huddinge, öde.
I jordeboken 1749 är det upptaget som skattebelagt torp under Balingsta. Då bor där Pär Eliasson med hustrun Valborg Eriksdotter och har så gjort sedan 1730. De bor sedan kvar till 1781, det vill säga i 51 år.
Det var som de flesta torpen dagsverkstorp. Men torparen Bergkvist som brukade Långvik från 1897 gjorde, till skillnad mot föregångaren, inga dagsverken vid gården, istället betalade han arrende.
Torpet avstyckades som småbruk omkring 1909. Långvik jämte Balingsta och Vidja står åter under en och samma ägare då godsägare David Carlsson förvärvar fastigheterna 1913. Han var så kallad träpatron som lät avverka skogen för att sedan sälja gårdarna, som då åter splittras.
1916 står Anders Fredrik Jonsson och hans hustru Sofia Augusta som ägare. De hade 2 hästar och 7 kor. Som binäring bedrev de tvätteri. Fredrik blir 1917 anställd som fjärdingsman i Huddinge och de flyttar till Källbrink.
Efter ytterligar några ägare köps fastigheten av lantmätare Milton som började avstyckningen till villatomter.
Huset är helt ombyggt och är nu (1998) privatbostad.
Långvik ligger på östra sidan av Orlången där namnet lever kvar i Långviksvägen.

Länna gård
Länna har förhistoriska anor vilket beläggs av gravarna i omgivningen. I det
första skriftliga omnämnandet 1409 är namnet Laennom.
Länna by, eller Lenna som det då stavades, bestod på 1500-talet av fyra skattegårdar, Öster- Väster- Lill- och Millan- (Mellan) gården, vilka brukades av självägande bönder. Se nedan. Länna by beskrivs 1685 som en bolby, det vill säga en by med gravhögar.
Storskifte skedde först 1812 och laga skifte 1845.

Länna gästgivaregård
Länna gästgivaregård, eller ursprungligen Länna Mellangård, eller Millangården, återfinns i husförhörslängderna från 1630 till 1902 då gästgiveriverksamheten drogs in.
År 1750 ägdes Mellangården av framlidne generalmajoren Baron Schering Rosenhanes arvingar. Arrendatorer var Erik Jansson och Staffan Erson som vardera brukade 1/2 mantal.
Gästgivaregården bildade tillsammans med Östergården och Lillgården i mitten av 1800-talet Länna gård.
Mellangården, som omfattade H mantal, byter 1857 namn till Ängsnäs och blir bostad för gift dräng.
Gästgiveriet revs i slutet av 1970-talet.

Länna krog
Länna krog nämns även Länna Torp i husförhörslängden från 1689. I längden från 1740 nämns det som Länna Torp eller Krog.
På 1780-talet kallas det enbart Länna torp. Här bodde då torparen Anders Göransson, född 1724, hans hustru Maja Olsdotter, född 1719, mågen Erik Larsson, född 1754, hans hustru Anna Larsdotter, deras fem barn samt en piga och en dräng.
1855 är Länna Krog upptaget som torp under Söderby gård, Österhaninge. Under mellanperioden förefaller det enligt samtida kartor som en ny stuga byggts några hundra meter söder om den ursprungliga.
Torpare var då Gustaf Anders Svensson, född 1806 och hans hustru Lovisa Jonsdotter, född 1817.
Länna krog låg vid dåvarande Dalarövägen eller Älvsnabbsvägen, mellan gamla Nynäsvägen och nya motorvägen på gränsen mot Vega.

Länna Nybygget
Nybygget är i husförhörslängden från 1782 nämnt som torp under Länna. De första invånarna, som ovanligt nog ej har åldrarna angivna, var torparen Anders Jansson, hans hustru Catharina Ersdotter och deras barn Catharina, Brita, Anders och Anna.
Familjen flyttar ut 1792 och ersätts då av torparen Per Jonsson, född 1730, och hans hustru Henrietta Andersdotter, född 1731.
De sista invånarna var stattorparen Anders Andersson, född 1772, hans hustru Stina Jansdotter, född 1777, och deras barn Johanna, född 1800, Maria, född 1802, Anders, född 1805, Johan, född 1808, Ulrika, född 1811 och tvillingarna Anders Gustaf och Gustafva, födda 1815.
De flyttar från Länna Nybygge 1823 och torpet försvinner därmed ur husförhörslängderna.
Läget är okänt.

Länna Nystugan
Nystugan är i husförhörslängden från 1762 till 1800 nämnt som torp under Länna.
I ingen av husförhörslängderna finns någon person skriven på stugan utan de boende ingår bland dem som är förda på gården. Detta gör att det inte går att urskilja vem som hörde hemma i Länna Nystugan.
Läge okänt. Med ledning av ovanstående resonemang bör den dock ha legat i närheten av gården Länna.

Länna Vret
Länna Vret eller Lillvreten finns upptaget i husförhörslängden 1689 under Länna rote. I jordeboken 1749 anges det som frälse under Länna. Det brukas vid denna tid av Olof Olson med hustru och barn.
Länna Vret upphör 1823. Siste torpare var Christoffer Olsson, född 1756, och hans hustru Anna Larsdotter, född 1752.
Det exakta läget är okänt.

Marieberg (Fullersta)
Marieberg under Snättringe i Fullersta rote är i husförhörslängden 1836 angivet som ”Upptaget på och avhänt pastorsboställe på trettio års tid.”
Bakgrunden är att prosten i Huddinge, Johan Fredrik Gleisman, hade brukarrätten till och även tidvis bodde på dåvarande torpet Snettinge. Detta på grund av att den ordinarie prästgården, Tomtberga, var tämligen förfallen.
Under sina sista år lät han bygga en stuga (eller torp) på Snättringes mark förmodligen tänkt som undantagsstuga för pastorn själv av texten i husförhörslängden att döma.
Då Johan Fredrik Gleisman avlider 1824 och hans hustru Maria Kristina 1829, får den yngsta ”hemmadottern” bo kvar i stugan, nu döpt till Marieberg, då Snättringe övertas av professor Per Krafft d.y.
Marieberg läggs åter till Snättringe på 1870-talet och försvinner därmed ur längderna.
Det exakta läget är okänt.

Marieberg (Stuvsta)
Marieberg, som finns upptaget som
kyrkvaktarbostad tillhörande Tomtberga ägor inom Stuvsta rote, uppfördes omkring 1820. Förutom kyrkvaktaren bodde i detta hus även sockenskomakaren, som vid husets uppförande hette
M. Pettersson.
I slutet av 1800-talet sköttes sysslan som kyrkvaktare och ringare av Maria Bernhardina Holm, född i Huddinge den 22 november 1833.
Marieberg, som låg vid Huddinge kyrka och anges som lägenhet,
Marieberg revs 1942 då församlingshemmet byggdes på dess plats.

Mariedal
Mariedal finns i husförhörslängden som torp under Fullersta i Stuvsta rote från 1803. Mariedal blev ersättningstorp för det nedlagda Skyttetorp som dock låg på annan plats. Se detta.
När Fullersta blir egen rote överflyttas Mariedal dit.
De första invånarna var inspektor Erik Gustaf Eriksson, född 1757, hans hustru Catharina Hansdotter, född 1761 och deras barn, 3 söner och 5 döttrar. De ersattes emellertid ganska snart av det första torparparet, Anders Andersson, född 1772, och Brita Stina Olsdotter, född 1774. De fick barnen Johanna Fredrika 1800, Maja Sara 1803 och Anders 1807.
Barnen flyttar med tiden hemifrån medan makarna blir kvar på torpet till 1837 då Anders flyttas som inhysing till
Källbrink och Brita Stina till Vårby.
Enligt församlingsboken 1896 brukades Mariedal av Carl Viktor Johansson, född 1859 och hans hustru Charlotta Wilhelmina, född Eriksson 1862.
Torpet avsöndrades från Fullersta 1901.
Torpstugan finns kvar, men är ombyggd. Några av de ursprungliga stockarna har gjorts synliga på insidan. Adressen är idag (1998) Mariedalsvägen 49.
I skogen på andra sidan vägen finns en Trefaldighetskälla.

Masmo
Masmo skrevs även Masmor och finns med i husförhörslängderna från 1689.
I jordeboken 1749 anges det som frälse på Glömsta ägor.
Att Masmo dyker upp i längderna så pass sent är något överraskande då man av fynd på platsen kan se att det har bott människor i området under minst 7000 år.
Från 1829 tillhörde det Glömsta rote, dessförinnan Flemingsbergs rote.
Masmo benämns ibland backstuga, men i början av 1800-talet blir det dagsverkstorp. Den siste torparen tillträder 1852. Det är Anders G. Andersson, född 1822 och hans hustru Anna Lovisa Andersdotter, född 1815.
Masmo upphör som torp omkring 1895. Då bor här en sadelmakare som hyresgäst.
Torpet finns kvar och är beläget vid nuvarande Masmovägen. Det större huset som ligger framför torpet ritades 1907 av Ferdinand Boberg åt direktören Hwass.

Matineholm
Matineholm i Fullersta rote, eller Matinelund som det ursprungligen hette, var förmodligen från början ett stattorp från mitten av 1800-talet. Det återfinns ej i längderna förrän det 1873 säljs av Hugo Stegeman, Snättringes ägare.
Det avstyckade torpets nye ägare blev grosshandlare August Pettersson. Han anlitade byggmästare P.A. Forsberg för att uppföra det första större huset på fastigheten samtidigt som den döps om till Matineholm.
Den nuvarande huvudbyggnaden uppfördes 1888 då Matineholm hade återgått till släkten Stegeman genom att fanjunkaren vid Svea Livgarde, Lars Wilhelm Stegeman, förvärvat torpet 1885.
Bland många intressanta personer som bott på Matineholm kan nämnas August Strindberg som här tillbringade sin sista sommar 1911. Matineholm hyrdes då av Fanny Falkners föräldrar.
Matineholm ligger på Allévägen 36.

  

Mellanberg (Lissma)
Mellanberg är upptaget i husförhörslängderna från 1842 som torp under Lissma. Till en början är det bostad för statdräng, därefter blir det stattorp. Från 1866 blir det arrendetorp.
Siste torparen var Karl Erik Karlsson och hans hustru Amalia Maria Lundin. De utflyttade 1917.
Mellanberg avstyckas 1922 som småbruk, Lissma 4:17, med en areal av 3 ha åker och 18 ha skog. Köpekontraktet finns kvar och förvaras av Huddinge hembygdsförening.
Idag (1998) är Mellanberg privatbostad.
Mellanberg byggdes om på 1920-talet och ligger vid Örans östra strand.

Mellanberg (Sundby)
Mellanberg finns upptaget i husförhörslängderna sedan 1740 som torp under Gladö i Sundby rote. I jordeboken 1749 är det upptaget som frälse på Gladö ägor. Torpet byggdes till med en kammare på 1800-talet.
Siste torparen var Erik Erland Hellström, född 1883 i Flemingsberg (där hans far var mjölnare) och hans hustru Hulda Sofia, född Karlsson 1883 på Mellanberg. I torpet föddes de båda sönerna Edvin och Gunnar.
De övertog arrendet 1917 efter Huldas föräldrar, Karl och Magdalena Karlsson, som brukat jorden sedan 1850-talet.
Torpet hade vid övertagandet en areal av 5 ha åker. Familjen Hellström hade 2 hästar, 6 kor, 2 ungdjur, 2 grisar samt 20 höns.
Torpstugan finns kvar och ligger på Mellanbergsvägen. Hundkojan som hörde till torpet återfinns nu på Hembygdsföreningens Stensberg i Sundby.
Ägare är (1998) Huddinge kommun och hyresgäst är motorcykelklubben Tiger MCK. Torpet brändes ned 2009 och skall återuppbyggas. Om nybygget blir likt originalet är för närvarande (2010) okänt. Nere vid bäcken finns en tvättbrygga.

Mellanberg (Ågesta)
Mellanberg står i husförhörslängderna från 1836 som torp under Ågesta. Mellanberg ersatte Lilla Orlångsjö när det revs, även om det legat på annan plats, 300 meter nordost om det nya torpet.
Torpare var 1895 Johan Peter Nilsson, född 1840, med hustru Augusta Charlotta Forsberg och deras fem hemmavarande barn.
Den siste torparen flyttar in 1914. Han står 1924 nämnd som småbrukare vilket tyder på att Mellanberg avstyckats från Ågesta.
Mellanberg ligger söder om Ågestavägen på avtagsvägen mot Västeräng.

Mellansjö
Mellansjö, eller äldre Millansiön, finns i 1689 års husförhörslängd som dagsverkstorp under Fullersta. I fastebrev 1674 och jordeboken 1749 står det som frälse under Fullersta.
Mellansjö brukades som torp till mitten av 1800-talet, därefter står brukaren som arrendator. År 1875 börjar det dock åter brukas som torp.
Den sista torparen vid Mellansjö var Herman Leonard Andersson, född 1865, och hans hustru Emma Charlotta, född Sahlstrand 1868. Som tjänstefolk hade de dräng och piga.
Mellansjö hade, vid försäljningen på 1920-talet, en areal av 20 tunnland.
Torpet var beläget vid nuvarande (1998) adressen Lännavägen 117.
Namnet lever kvar som traktnamn.

Metarbron
Metarbron, Mätarbron eller Metarstugan, återfinns i husförhörslängden från 1689.
Metarbron kan vara identisk med Broon som omnämns i samband med Älvsborgs lösen 1628.
I jordeboken 1749 anges det som Metarstugan, frälse på Gladö ägor, Sundby rote. Det anges som öde 1751 och raserat 1771.
Metarbron återfinns ånyo i husförhörslängderna 1866. Då som dagsverkstorp, senare som stattorp under Sundby.
Siste torpare var Gustaf Ferdinand Holmqvist och hans hustru Emma Aqvelina, född Andersson.
Metarbron blir 1918 lägenhet under Björksättra i samband med småbruket Ebbadals tillkomst. Se detta.
Metarbron, som ligger mittemot Ebbadal, är idag (1998) privatbostad. Den är renoverad i dalastil, vilket naturligtvis avviker från dess ursprungliga utseende.

Milsten
Milsten, Wilsten eller Milstenskrog som det benämns i fastebrev 1674, finns upptaget i husförhörslängden 1689 som torp under Fullersta. I jordeboken 1749 var det frälse under Fullersta.
Torpet ödelades 1807, men har återuppstått i husförhörslängden 1841. En torparhustru gjorde sig på 1840-talet ”skyldig” till att åt vägfarande tillhandahålla kaffe. Vid samma tid bedrevs det krogrörelse i torpet, men det var således kaffet som vållade uppståndelse. Båda delarna var uppskattade av de vägfarande på Göta landsväg, men inte av prästen, kyrkoherde Ärling, som kallade Milsten ett syndens näste.
Han litade uppenbarligen inte på att ordningsmakten skulle göra något åt saken, varför han istället hotade att fortsättningsvis inte mantalsskriva torparfamiljen, som hette Andersson. De skulle då tvingas flytta från orten.
Milsten beskrivs i församlingsboken som torp fram till 1916. Namnet har det fått efter den milsten som stod vid dåvarande Göta Landsväg. Stenen lär finnas i krossat skick i grunden till en närbelägen villa.
Torpet låg i korsningen där i dag (1998) Jon Torpares väg och Lönnvägen möts.
Namnet lever kvar som traktnamn även om torpet låg en bra bit från det som i dag kallas Milsten.

Myrstugan
Myrstugan, Båtsmanstorp No 102 eller Smista Båtsmansstuga var enligt husförhörslängderna torp under Vårby från 1744.
Den officiella beteckningen var ”Båtsmanstorp No 102 under Smista-Haga rote”.
Båtsmännen på torpet hette alltid Myrman och tillhörde No 102 av Första Södermanlands roteringsbåtscompani.
Myrstugan upphörde som båtsmanstorp 1889. Den siste båtsmannen var Anders Gustaf Myrman, född 1856, och hans hustru Laura Törnqvist, född 1856.
Jorden läggs sedan till gården och huset blir bostad för gårdens arbetare.
Myrstugans ursprungliga plats var nedanför nuvarande Myrstugubergets bostadsområde där det ännu ligger på fotot här ovan från 1974.
Torpet har monterats ner och flyttats (1985-1986) till den plats där Vårby gårds huvudbyggnad varit belägen, det vill säga nedanför Vårbackavägen mot Mälaren.
Gatstenen som ligger på vägen ner till Myrstugan kommer från gamla Riksettan och låg vid Kungens kurva ungefär där Mc Donald återfinns idag (1998).
Namnet lever kvar i väg- och områdesnamn.

Myrstugan ägs av kommunens fastighetsbolag Huge och används idag som föreningslokal av Vårby-Fittja hembygdsförening.

 

Myrängen
Myrängen var en lägenhet på Hörningsnäs mark, Stuvsta rote, bostad för arbetare, senare statare vid gården från tidigt 1800-tal.
På 1771 års karta över Stuvsta finns ängsmark benämnd Myrängen, senare Uppgårds Myräng.
Byggnaderna låg på fastigheten Myrängen 1:21 vilken i sin tur försvann när Ågestavägen byggdes ut i slutet av 1960-talet. Siste ägare var ”Myrängspelle” (Pettersson) som även ägde Gullaräng i Stuvsta, ett småbruk bildat på 1900-talet.
Myrängen låg där transformatorstationen vid Ågestavägen nu ligger.
Namnet lever kvar i väg- och kommundelsnamn i Stuvsta.

Månskär
Månskär, Månskerr, Månskiär eller Måns kierr, tillkom i samband med att den nya sträckningen av riksvägen, tidigare Göta landsväg, Hornstull till Fittja, blev klar 1673. Månskär nämns då varande torp under Vårby säteri.
Det återfinns i jordeboken 1749 och i husförhörslängderna från 1751 som frälse under Vårby.
Ägare 1810 var Cattun Fabrikeur Jacob Rubensson som var skattskriven i Botkyrka. Torpare var Carl Öman, född 1767, och hans hustru Maria Christina , även hon född 1767. Av mantalslängden framgår att Carl ”avsäger sig tobaksutnyttjande” för att därigenom få skatten sänkt.
Månskär brukas som dagsverkstorp till mitten av 1800-talet då jorden läggs till gården. Därefter blir det bostad för statdräng eller inhysta.
Månskär stod länge och förföll innan det slutligen förstördes av brand 1984.
Dagens (1998) adress är Månskärsvägen 10, Askohuset kallat. Där finns även restaurang Månskär och ett namnlöst systembolag.

Mörtvik
Mörtvik, eller Mörtviken, var ett torp under Länna i början av 1800-talet.
Dess ägare var 1800 statssekreterare överstelöjtnant, baron von Carpelan. Jorden brukades av arrendator i Länna.
Mörtvik överfördes till Trångsund 1810 och jorden slogs ihop med gårdens. Dock fortsatte traditionen med höga militärer som sommargäster i stort sett hela 1800-talet ut.
Torpet är privatägt och ombyggt. Det ligger mitt emot Mörtviks gård vid Drevviken. Närmaste granne är Vitnäsudd.

Norra stugan
Nämnt som torp under Länna i husförhörslängderna  1751 till 1771.
Till en början var det tjänstehjon som bodde i stugan. Senare blev det fattighjon. Stugan försvann ganska snart vilket tyder på att den redan från början var i ett dåligt skick.
De första invånarna var Sven Larsson, född 1681 och hans hustru Stina Ersdotter, född år 1700.
Sista invånarna, som fick flytta då stugan raserades 1771 var:
Stina Ersdotter 65 år, Stina Bengtsdotter, 37 år (hon avled strax före utflyttningen), pigan Stina Andersdotter, 51 år, och hennes 10-årige son Anders Andersson.
Läget är okänt.

Norrby
Norrby finns upptaget i husförhörslängden från 1689 som dagsverkstorp under Fullersta. I fastebrev 1674 och i jordeboken 1749 nämns det som frälse under Fullersta.
Siste torparen var Jonas Bergström, född 1794, hans hustru Stina Ersdotter Björkman, född 1791. De flyttar från torpet, tillsammans med sin dräng, 1841.
Jorden läggs till gården och torpet tjänar därefter som bostad för statdräng eller inhysta.
I församlingsboken 1901 beskrivs det som fattigstuga.
Torpet låg vid nuvarande (1994) Norrbyvägen 27. Det revs i början av 1920-talet och ersattes av en villa.

Norrhagen
Norrhagen finns upptagen i husförhörslängderna från 1689. I jordeboken 1749 anges det som skattebelagt torp på Ågestas ägor.
Vid Norrhagen bedrevs krogrörelse i slutet av 1700- och i början av 1800-talet. 1815 hette krögaren, som var född 1768, Erik Olsson.
Norrhagen beskrivs senare som ett torp, eventuellt hänger den ändrade
skepnaden ihop med att ett nytt bostadshus byggdes 1835. Den siste torparen flyttade ut 1865. Det var Johan Peter Blomberg, född 1817, hans hustru Charlotta, född 1823, och deras fyra hemmavarande barn.
Torpet blir därefter bostad för inhysta personer.
Norrhagen finns ej med på 1906 års karta varför det förmodligen har rivits.
Det låg vid Ågestavägens norra sida, 200 meter öster om Norrån i Stora Mellansjö. Slånbuskage utvisar Norrhagens läge.

Norrtorp
Norrtorp finns på kartor från början av 1600-talet som dagsverkstorp under Vårby. I jordeboken 1749 och i husförhörslängderna från 1751 anges det som frälse under Vårby säteri.
Norrtorp och Persien brukades tillsammans under en tid från 1840. Brukare var arrendator Anders Wahlqvist, född 1816, och hans hustru Christina Andersdotter, född 1824, deras fyra hemmavarande barn och en dräng. När de utflyttade 1858 blev Norrtorp bostad för inhysta, för att 1860 försvinna ur husförhörslängderna.
Stugan, som bestod av ett rum och kök och hade en takhöjd av 1.60, revs i början av 1950-talet. Sista tiden tjänade den som hundkennel.
Torpet var beläget mitt emot Skärholmens centrum, nuvarande (1998) adress Norrtorpsvägen 16.

Norstugan
Norstugan står upptaget i husförhörslängderna från 1835, då det var ett nybyggt torp under Ågesta.
Torpare var 1895 Johan Erik Nordmark, född 1858, och hans hustru Carolina Johansson, född 1859. De hade tre hemmavarande barn, tre pigor, en dräng och en tjänstegosse.
Norstugan står i början på 1920-talet antecknad som småbruk.
Stugan finns kvar i dag (1998) och ligger bortom Hanestorp vid gamla vägen Ågesta-Balingsta. Den upprustades av Stockholms stad på 1980-talet.

Nyboda
Nyboda är upptaget i husförhörslängderna från 1744-1750 samt från 1792. Det är skrivet på Tomtberga ägor, Stuvsta rote.
Den nuvarande byggnaden uppfördes på 1850-talet av den dåvarande klockaren Svante Hallgren, född 1801. Virket togs från fattigstugan som ändå skulle rivas när järnvägen drogs fram 1859. Nyboda var 20 alnar lång och 10 alnar bred, samt hade en liten trädgårdstäppa.
På 1870-talet hyrdes ett av rummen som skola. Lärare var sonen till Svante Hallgren, Johan Erik Hallgren, född 1833.
I bottenvåningens ena rum installerades 1917 Huddinge telefonstation som blev kvar till automatiseringen 1942.
Efter många års förfall restaurerades huset, som ligger på Kommunalvägen vid Huddinge kyrka, och den 26 januari 1966 invigdes Nyboda som Huddinge Hembygds- och Skolmuseum.

Nybovik
Nybovik återfinns i husförhörslängderna sedan 1689, då som torp under Gladö.
Nybovik omfattade 20 tunnland jord 1716. Det övertog dessutom senare jord från många av omkringliggande torpen varför torparna på Nybovik alltid hade tjänstefolk till sin hjälp, ibland även inhysta.
I jordboken 1749 nämns det som frälse under Gladö i Sundby rote. När Gladö upphörde som huvudgård övergick Nybovik till Sundby.
Nybovik drevs som torp tills dess sista invånare, änkan Emma Lovisa Hellström, född Karlsson, flyttade därifrån 1917. Fotot här ovan är från 1902.
Nybovik var beläget vid nuvarande (1995) Nyboviksvägens bussvändplats.

Nybygget (Glömsta)
I jordeboken 1749 anges Nybygget som frälse på Wistabergs ägor, Glömsta rote.
Det drevs som torp till omkring 1870. Därefter blev det bostad för statdräng, ibland för fattighjon och inhysta.
Den siste torparen var Jonas Holmström, född 1799, och hans hustru Anna Christina Lindgren, född 1801. De hade sex hemmavarande barn.
Ur sockenstämmoprotokollet den 4 juli 1880: ”Dottern från Nybygget under Wiggestaberg, Emilia Gustava Johansson, från denna församling, begär betyg till Amerika.”
Nybygget revs på 1960-talet. Det var en parstuga. Syréner och fruktträd finns kvar på tomten (1998) som ligger i hörnet Gösta Lindells väg-Mossvägen.

Nybygget (Lissma)
Nybygget (skrevs ibland Lissma Nybygge för att skilja det från namnen i Wistaberg) finns upptaget i husförhörslängderna som torp under Lissma från 1824. Den förste torparen var Per Eklund, född 1797, och hans hustru Maja Lena Persdotter, född 1791, som flyttar in från Tyresö 1824. De hade en piga och en dräng som tjänstefolk.
Den siste torparen var Arvid Hjalmar Lindström, född 1881, och hans hustru Helmy Maria , född Karlsson 1892. Som bisyssla bedrev de tvätterirörelse.
Arvid Lindström övertog Lissma Nybygget 4:35 när det avstyckades till småbruk 1918. Det hade då en areal av 4 ha åker och 18 ha skog.
På 1930-talet födde gården 1 häst, 3 kor, 1 ungdjur och 125 höns. På fotot ovan, som är taget vid denna tid, sitter Arvid Lindström längst till höger.
Nybygget, som för närvarande (1998) är obebott, ligger nordväst om Lissmasjön.

Nynäs
Nynäs nämns som torp under Ågesta i husförhörslängderna sedan 1689. I jordeboken 1749 var det skattelagt under Ågesta.
Nynäs nämns som torp till början av 1920-talet. Brukare var då Anders Johan Nyström, född 1874, och hans hustru Karolina Olivia Thorsell, född 1873.
Torpet finns kvar idag (1996). Det ligger vid parkeringsplatsen till Ågesta frilufts- och kursgård. Ekonomibyggnaden ligger på andra sidan vägen.

Nysättra
Nysättra finns upptaget som torp under Balingsta i husförhörslängderna från 1689. Torpare är då Erik Bertelsson.
I början på 1700-talet står Nysättra, som så många andra torp under krigsåren, som övergivet. Dock flyttar en man vid namn Christopher in 1720. I jordeboken 1749 är det skattelagt under Balingsta som Fiskartorpet. Det redovisas då som ryttartorp, alternativt grenadiertorp.
Till och med 1815 anges torpet vara krog, tidvis under benämningen Balingsta krog.
Krögare och torpare var 1776 Lars Larsson, född 1731, och hans hustru Brita Jonsdotter, född 1727. På Fiskartorpet föddes sonen Lars den 20 december 1776.
Namnet Fiskartorpet kan förefalla något märkligt. Men dels har torpet av vissa (otydliga) kartor att döma flyttats någon gång under 1700-talet och dels var Orlångens vattenstånd högre fram till 1860. Då sprängdes kanalen vid Forsen mellan Magelungen och Drevviken.
På 1827 års karta anges dock Nysättra på sitt nuvarande läge.
Fotot ovan, som är från 1906, visar torparen och rättaren August Österberg, hans hustru Carolina, barnbarnet Carl och dottern Elin.
Siste torparen vid Nysättra 1912 - 1918 var Alfred Jonsson, född 1865, och hans hustru Johanna Sofia, född Österberg 1869.
Nysättra avsöndrades från Balingsta på 1920-talet och är sedan dess i privat ägo.
Torpstugan finns kvar (1998) och ligger som flygel till den nuvarande huvudbyggnaden.

Nytorp (Björksättra)
Nytorp tillkom i samband med att Upsala upplöstes och dess mark kom att tillföras Björksättra i Lissma rote. Detta torp skall inte sammanblandas med Lissma Nytorp som tillkom under samma tidsperiod.
En av de första torparna var Johan Henrik Feldt, född 1829, och hans hustru Brita Maria, född 1814 samt deras två barn.
Den siste torparen var Johan Erik Carlsson, född 1854, som drev torpet med sin erkände son Carl Johan, född 1889.
Inhyst var den före detta torparen och änklingen Johan Henrik Feldt.
När Nytorp förs över till Björksättra kronopark 1904 blir Johan Erik Carlsson arrendator.
Det är oklart när torpstugan och övrig bebyggelse försvann.
Nytorp låg nära kommungränsen, 300-400 meter från Södra Kärrsjön.

Nytorp (Glömsta)
Nytorp, eller Smörpundet, nämns i husförhörslängderna 1843 som ett nytt torp under Wistaberg, Glömsta rote. Från 1859 kallas det Nytorp och den tidigare ängen brukas som åker.
De första invånarna var torparen Carl Carlsson, född 1807, hans hustru Christina Catharina Stenberg, född 1808, deras 7 barn samt en piga och två drängar.
Även om torpet sägs vara nybyggt enligt ovan så förekommer namnet på en karta över Wistaberg redan 1701. Det är dock oklart om det är ett bostadshus i egentlig mening. På en karta 1704 finns även Smörpundsängen och Smörpunds Kierret i en beskrivning över Fullersta. Strax intill torpet fanns en bergknalle som påminner om en bytta avsedd för smör. (Ett pund c:a 8,5 kg smör.)
I församlingsboken 1916 är Nytorp avstyckat till småbruk. Arealen var 5 ha åker och 17,6 ha skog. På 1920-talet födde gården 1 häst, 2 kor, 1 ungdjur, 1 gris och några höns.
Vid torpet bedrevs även tvätteriverksamhet vilket ännu syns av dammen som är utgrävd i bäcken.
Från 1994 hålls sommarkafé på Nytorp, som ligger vid Gamla Stockholmsvägen vid Källbrinks idrottsplats.
Tomtberga Fastigheter AB är ägare och ansvarig för byggnaderna vid torpet. På fastigheten finns ännu ett uthus (1998), dock i mycket dåligt skick. Ladugården och tvättstugan har rivits.

Nytorp (Lissma)
Nytorp, eller Lissma Nytorp, nämns i husförhörslängderna 1858 som ett nytt torp under frälsehemmanet Upsala under Lissma säteri. Då Upsala upplöses får Nytorp Lissma som huvudgård.
Samtidigt tillkommer Nytorp under Björksättra vilket alltså inte skall förväxlas med Nytorp Lissma. Risken är stor då båda endast nämns som Nytorp i husförhörslängderna.
Det första torparparet, Johannis Pettersson, född 1819, med hustru Maria Andersdotter, född 1823, var inflyttade från Österhaninge med sina fyra barn. ”Båda makarna kunde läsa hjälpligt” enligt husförhörslängden.
Siste torparen var Axel Konrad Sundgren. Han flyttar ut 1917 samtidigt som det avstyckas som småbruk, Lissma 4:15. Arealen var 5 ha åker och 28 ha skog. Därefter har både bostadshus och ekonomibyggnader tillkommit vid skilda tillfällen. 200 meter norr om Nytorp har man bedrivit tvätteri. Tvättstugan låg vid bäcken och torkladan vid vägen.
På 1930-talet fanns på gården 1 häst, 3 kor och 4 ungdjur.
Av det ursprungliga Nytorp, som ligger vid Brinkvägen, finns uthusen kvar medan torpstugan revs då nuvarande stuga uppfördes på 1950-talet.

Nytorp (Länna)
Enligt mantalslängden var Nytorp ett dagsverkstorp på G mantal under Länna Mellangård från 1750. Brukare var då Jöns Olofsson. Ägare var framlidne generalmajoren, baron Schering Rosenhanes dödsbo.
Nytorp läggs till Trångsund som dagsverkstorp i mitten av 1800-talet. Där blev det dock kortvarigt som självständigt torp. Redan 1861 sammanläggs Nytorps och Trångsunds ägor. Torpet försvinner ur längderna och blir bostad för anställda vid gården. I samband med detta ändras namnet till Skogsäng.
Den del av Nytorps ägor som låg närmast Trångsunds station styckades till ett 90-tal tomter 1912. Över den östra delen av Nytorp, där det fanns en större mosse som nyttjades som torvtäkt, upprättades styckningsplan 1932. I båda fallen avsågs bebyggelse av såväl sommarstugor som villabebyggelse. Slutligen, för den nordöstra delen av Nytorp, upprättades en styckningsplan 1941.
Torpstugan finns kvar i hörnet Nytorpsvägen/Trångsundsvägen, men låg ursprungligen närmare sjön vid Sjöängsbadet.

Nytorp (Sundby)
Nytorp återfinns i husförhörslängderna från 1689 som torp under Gladö, senare Sundby.
Från 1816 brukades torpet av släkten Hellström.
På 1840-talet övertogs Nytorp av andra generationen. I mitten av 1850-talet bestod familjen av torparen Lars Petter Hellström, född 1814, hustrun Christina Catharina Jansdotter, född 1817, deras sju barn, svärmodern änkan  Brita Stina Nilsdotter född 1786, samt tjänstegossarna Anders Gustaf Eriksson, född 1842, och Per Erik Eriksson, född 1843.
Ur sockenstämmoprotokoll 1879: ”I testamente efter Enkan Hellström i Nytorp, 50 öre till kyrkan.” Det rör sig med andra ord om Brita Stina här ovan, varav man förstår att Lars Petter hade avlidit tidigare.
Den tredje, och sista, generationen Hellström på torpet, änkemannen Lars Erik Hellström, köpte Ebbadal enligt ensittarlagen och lämnade Nytorp 1918. Han hade då en hemmavarande son, en fosterdotter, en piga och en dräng.
Den siste torparen var, enligt församlingsboken 1916-1923, Josef Erik Valdemar Hammarlund och hans hustru Hulda Christina, född Pettersson.
Nytorp ligger vid södra stranden av Kvarnsjön.

Nytorp (Vårby)
Nytorp tillkom under andra halvan av 1600-talet som torp under Vårby och låg vid den 1673 invigda riksvägen mellan Hornstull och Fittja som ersatte  ”den gamle Götha vägen”.
Nytorp återfinns i jordeboken från 1749 som frälse och i husförhörslängderna från 1751 som torp under Vårby säteri.
Nytorp försvinner ur längderna år 1800. Den siste torparen var Olof Nilsson, född 1746, och hans hustru Margareta, född 1749, som tillsammans med sina tre barn och tjänstefolk brukade Nytorp.
Torpet var beläget vid nuvarande (1998) Gamla Södertäljevägen 170, kvarteret Väktaren.

Nyängsvreten
Nyängsvreten kallades även Nytorp, Nytorpet eller Svea. I jordeboken 1787 benämns det Ängsvreten.
Svea var ett begrepp som avsåg Vidjadalens avsmalnande del före Orlångsvik.
Nyängsvreten finns i husförhörslängderna från 1792 till 1840, då som torp under Balingsta. Därefter låg det under Ågesta.
Den siste som brukade torpet var Anders Salqvist, född 1780, och hans hustru Maja Abrahamsdotter, född 1784. Familjen hade fem hemmavarande barn och en dräng.
Efter mannens död 1830 bodde änkan och barnen kvar på torpet som inhysta fram till 1840 då torpet revs.
Nyängsvreten låg vid nuvarande Alängsvägen 14, en sommarstugetomt i Vidja. Här finns ännu (1998) växter från det ursprungliga torpet, krikon, vinbär och krusbär.

Näset
Namnet har skiftat i husförhörslängderna sedan 1689 då Näset är dagsverkstorp under Balingsta. I jordeboken 1749, då namnet är Näsudden, är det ett skattelagt torp.
Den siste torparen var Samuel August Andersson, född 1823, och hans hustru Johanna Justina Carlsdotter, född 1839. Familjen hade, 1895, tre hemmavarande barn, piga och en dräng.
Torpet avstyckades från Balingsta i början på 1900-talet och fick namnet Balingsnäs. Jorden brukades då av arrendator.
Torpet finns 1998 kvar vid infarten till Balingsnäs gård.
Det nuvarande stora bostadshuset på Balingsnäs gård är privatägt och uppfördes 1914.
Huddinge kommun köpte marken, utom området runt själva huset, 1950.
Namnet lever kvar i Balingsnäsvägen och i området Balingsnäs där villorna och radhusen i huvudsak är uppbyggda på mark som tillhört gården.

Orlångsjö

Orlångsjö, eller Orlångzöö som det då stavades, omfattade 1535 två skattegårdar, Stora och Lilla Orlångsjö. De tillhörde, när rotesystemet infördes, Balingsta rote för att 1834 gå över till Ågesta rote.

Stora Orlångsjö

Stora Orlångsjö var 1535 en skattegård om 3/4 mantal, senare ett torp under Ågesta.
Stora Orlångsjö kallades även Orlångsjö Länsmansgård efter att en tid i mitten av 1600-talet nyttjats som bostad för länsmännen i Svartlösa härad.
Ägare till Stora Orlångsjö var 1895 Johan Ludvig Eriksson. Han hade till sin hjälp en piga och en dräng.
På 1920-talet brukas Stora Orlångsjö av arrendator. Ägare är då Orlångsjö-Högmora Tomt AB.
Stora Orlångsjö ligger vid Orlången mitt emot Holmenstorp

 

Lilla Orlångsjö

Lilla Orlångsjö var 1535 en skattegård om 1 mantal, senare ett torp under Ågesta.
Ägare till Lilla Orlångsjö var, enligt jordeboken 1747, greve Carl Frölich. Gården omfattade ”1 mantal, 5 öresland frälse”.
Lilla Orlångsjö försvinner ur husförhörslängderna som torp 1836. Dess invånare och marker övertas av Mellanberg, se detta, ett nybyggt torp 300 meter sydväst om Lilla Orlångsjö.
I den före detta torpstugan bor då åtta änkor, varav några med barn, fyra änklingar och två fattighjon, inalles 16 personer. Omkring 1850 står Lilla Orlångsjö öde och försvinner därmed ur husförhörslängderna.
Torpstugen låg söder om Ågestavägen mellan Västeräng och Mellanberg. Vid platsen kan man se rester av flera jordkällare.

Orlångsjö Krog
Orlångsjö Krog står upptagen i husförhörslängderna från 1689.
I jordeboken 1749 var den ett skattelagt torp under Orlångsjö i vad som senare skulle bli Ågesta rote.
Det anges då vara en del av Stora Orlångsjö och tillika båtsmanstorp. Möjligen betraktades Stora Orlångsjö då som en by och båtsmannen var kanske en extra utskiven. 
De siste krögaren hette E. Fernström. Förutom krögaren och hans familj bodde här även en skomakare. Efter 1814 finns ingen antecknad som bosatt på Orlångsjö Krog.
Orlångsjö Krog var belägen vid avtagsvägen till Stora Orlångsjö mellan Hanestorp och Holmenstorp. Det vill säga vid den gamla kyrkvägen mellan Ågesta och Balingsta.

Orlångsjö Torp
Orlångsjö Torp finns upptaget i husförhörslängderna från 1851 som torp under Ågesta. Det benämns även Lilla Orlångsjö. Detta kan verka förvirrande eftersom det egentliga Lilla Orlångsjö, som lagts ned något årtionde tidigare, låg på annan plats. Se detta.
Eventuellt byggdes Orlångsjö Torp för familjen Karl-Erik Larsson som fått lämna Börjastugan då den revs. Ännu i slutet på 1800-talet bestod torpets golv av jord.
Torpare var, 1895, Jonas Wilhelm Carlsson, född 1837. Han var änkling och brukade torpet tillsammans med sonen Carl Wilhelm och hans familj. Som tjänstefolk hade de en piga. Torpkontraktet från denna tid återfinnes på sid 9.
När Alfred Jonsson och hans hustru Hanna Österberg 1935 flyttar till Enskede upphör Orlångsjö Torp som torp. Redan när de flyttade in 1918 var stugan i så dåligt skick att taket fick stöttas med en stolpe mitt i rummet.
Uthusen användes under andra världskriget, då bränslebrist rådde, som ved.
Bilden ovan visar det nuvarande fritidshuset (1998) som ligger på torpets plats.

Orlångsjö Vret
Orlångsjö Vret, Orlångsjövret eller Hammardal, har funnits i husförhörslängderna från 1792 som torp under Ågesta. Torpet stod obebott en tid under första halvan av 1800-talet.
1852 ersattes den ursprungliga byggnaden med en ny, som förlades c:a 500 meter från det gamla torpet, söder om Ågestavägen. Torpet ändrade samtidigt namn till Hammardal. De första invånarna i det nya huset var torparen, nämndemannen och änkemannen Erik Westerberg född 1803, hans tre hemmavarande barn, tre fosterbarn, Eriks mor samt en piga.
Den siste torparen var, 1919, Karl Johan Lind med hustrun Anna Lisa, född Jansson.
Därefter blir Hammardal 1922 avstyckat som småbruk. Nya ekonomibyggnader
uppfördes några hundra meter från torpet 1926 och ny manbyggnad 1928. Det är den senare som syns på fotot här ovan.
På 1940-talet bestod gården av 6 ha åker och 16 ha skog. Där fanns 3 hästar, 4 kor, 2 ungdjur, 480 svin och 60 höns.
Det ursprungliga Orlångsjö Vret låg norr om Ågestavägen, 200 meter öster om nuvarande Svensborg.
”Nya” Orlångsjö Vret, som således bytte namn till Hammardal, låg i nuvarande industriområde.

Orlångsjöberg
Orlångsjöberg nämns i husförhörslängderna från 1801 som torp under Ågesta, då nybyggt.
Den förste torparen står som nybyggare. Det var Erik Carlsson, född 1755, och hustrun Stina Ersdotter, född 1763.
Den siste torparen, Gustaf Peter Stenmark, född 1859, bodde här tillsammans med hustrun Emma Christina, född 1860, deras åtta hemmavarande barn samt en piga och en tjänstegosse.
Orlångsjöberg finns som torp till i början av 1900-talet. Det avsöndras 1910 till en lägenhet kallad Fridhem.
Torpstugan revs på 1920-talet. Torpets undantagsstuga finns dock kvar och ligger på nuvarande (1998) adressen Högmoravägen 2 B.

Paradiset
Paradiset finns upptaget i husförhörslängden första gången 1829, då som torp under Lissma säteri. Mellan åren 1832- 1835 stod det öde.
Den första torparen var Gustaf Söderberg, född 1797 och hans hustru Anna Britta och deras tre barn.
Paradiset kom därefter växelvis att tjäna som torp och statarbostad. Den siste torparen blev Gustaf Leonard Waxin, född 1839 och hans hustru Maria Christina, född Jansson 1852. Som bisyssla bedrev de, som de flesta på trakten, tvätterirörelse.
När Paradiset avstyckades till småbruk 1920 övertog deras son, Knut Otto Waxin, född 1885, gården. Han och hustrun Gerda Sofia, född Lindström 1886, hade två hemmavarande barn.
Gården Paradiset, med beteckningen Lissma 4:70, hade en areal av 3 ha åker och 19 ha skog.
Paradiset inköptes av Stockholms stad på 1950-talet. Torpet är nu (1997) raststuga på Sörmlandsleden.
I backen ovanför Paradiset finns de äldsta fynden av mänsklig verksamhet i Huddinge. Här har kvartsavslag påträffats, rester efter verktygstillverkning,
som är cirka 9000 år gamla.

Persien
Persien, Pärsens, Pährsen eller Pärszen, tillkom under andra halvan av 1600-talet och låg vid den 1673 nyinvigda riksvägen mellan Hornstull och Fittja. Det återfinns ej i de samtida husförhörslängderna varför eventuella boende kan ha varit skrivna på någon av gårdarna i roten.
I jordeboken 1749 anges Persien som frälse under Vårby säteri.
Den siste torparen var Peter Lindgren, född 1803, och hans hustru Anna Olsdotter, född 1811. De har två hemmavarande söner när de lämnar torpet 1837. De tidigare torparna hade tjänstefolk, en piga och en dräng, men tydligen inte familjen Lindgren.
Därefter brukas jorden av Segertorp (nuvarande Segeltorp) och Persien blir bostad för inhysta. Från 1850 försvinner torpet ur husförhörslängderna och jorden läggs samman med Norrtorps och brukas av arrendator.
Persien var beläget vid nuvarande (1996) Gamla Södertäljevägen 210-212. I Krigsarkivet finns kartskissen här ovan. Även Altartorp är som synes markerat.

Renslätt
Renslätt, eller Renslätten, finns i husförhörslängden 1689 som dagsverkstorp under Fullersta. I fastebrev 1674 och i jordeboken 1749 var det ett frälse under Fullersta.
Renslätt blev öde 1826 men var åter upptaget i husförhörslängden 1829. På 1870-talet bodde här olika typer av hantverkare och ibland understödstagare innan det ånyo blev torp.
Den siste torparen var Per Erik Andersson, född 1871 och hans hustru Erika Sofia Lundholm, född 1869. Hos dem bodde också pigan Elin Charlotta Lundholm. Dessutom bor i torpet, som hyresgäster, fjärdingsman Nils Carlsson med familj.
Renslätt var beläget vid nuvarande (1998) Kolonivägen. Huset på fotot här ovan byggdes på torpstugans plats i början på 1900-talet av konditor Anders Larsson.

Ringsättra
I husförhörslängden från 1689 är Ringsättra upptaget som dagsverkstorp under Balingsta då Berndt och hans boqvinna (hustru) Kristin bodde på torpet. Ringsättra är dock äldre än så och då som torp under Vidja. Redan 1653 bodde där en Pär enligt skattelängden.
I husförhörslängden 1710 står ”alla borta” som på så många andra torp.
I jordeboken 1749 var det ett skattelagt torp under Balingsta. Då bodde bland andra på Ringsättra avdankade ryttaren Jon Renbom som inhysing. Under sin aktiva tid hade han varit bosatt på Sandgropen.
Ringsättra brukas som torp till 1895 av Anders Theodor Wård, född 1859, och hans hustru Sofia Wilhelmina, född Eriksson 1858.
1896 står Ringsättra i församlingsbo-ken som tillhörande Vidja och då som bostad för statdräng.
1903 flyttar August Forsberg och hans hustru Hilda, född Österberg, in på torpet. Han friköper 1910 Ringsättra från Vidja .
Av det gamla torpet finns idag (1998) endast en loge bevarad. Utanför logen i berghällen finns borrhål som utmärker platsen för en vandring. Det vill säga där oxarna gått runt och dragit ett hjul förbundet med ett tröskverk.
Ena gaveln på logen, som var August Forsbergs snickarbod, har senare byggts om till gäststuga e. dyl. Adressen idag (1998) är Ringsättravägen 35 inom Vidjaområdet.

Rosendal
Rosendal var från 1801 ett dagsverkstorp under Fullersta. Efter 1845 benämns det inte längre torp i husförhörslängden, där bor istället hyresfolk med olika yrken.
Under hela denna tid, 1801-1845, var torparen densamme, Anders Lindgren, född 1771. Han drev torpet tillsammans med sin hustru Brita Västergren, född 1777, en dräng och en piga.
Den före detta torparen Anders Lindgren bodde kvar på Rosendal till sin död 1859. Först som snickare, senare som inhyseshjon.
Från mitten av 1850-talet (tidpunkten mycket osäker) bedrevs krogrörelse. En mycket lönande verksamhet, då Rosendal låg på sockenvägen mellan Kyrkan och Stockholmsvägen.
Rosendal brändes ned av brandkåren 1948 och på dess ägor uppfördes nuvarande Rosendalsgården. Det går ännu att finna rester av grunden på kullen intill Rosendalsgården mitt emot där Sejdelvägen mynnar i Norrbyvägen.
Sista ägare var makarna Almqvist som där bedrev jordbruk.

Rosenhill
I husförhörslängden 1871 upptaget som torp under Vistaberg, Glömsta rote.
Även om det var ett torp anges dess första invånare vara handlaren Adolf Fredrik Andersson, född 1821, och hans hustru Maria Wilhelmina Nilsdotter, född 1824. De hade 1871 fyra hemmavarande barn.
På 1920-talet bedrevs kaférörelse i det före detta torpet av Hulda Gustafsson.
Rosenhill, som låg vid korsningen Annelundsvägen/Rosenhillsvägen, revs på 1960-talet.

Rosenlund
Rosenlund, eller Trångsund som det ursprungligen hette i mantalslängden 1653, återfinns i husförhörslängderna från 1689 som torp under Sundby. Det var beläget vid det trånga sundet i sjön Orlången, öster om Lännavägen och nuvarande bron. På platsen finns idag (1998) villa Solbacken som byggdes åt äldste sonen Sande, det vill säga Johan, till hans bröllop 1930.
I jordeboken 1749 nämns det som frälse på Sundby ägor.
Den siste torparen var Jan Jansson, född 1777, och hans hustru Maja-Stina Asplund, född 1778. Rosenlund upphör som torp 1834 i samband med att det avsöndras från Sundby.
Den ursprungliga torpstugan levde sedan kvar under åtskilliga år, men då som bostad för Stensättras statare.

Rotnäs Udde
Rotnäs Udde, Rotnäs Udde Torp, eller Rotnästorpet, finns upptaget som dagsverkstorp under Stuvsta i husförhörslängderna från 1861 till 1881, därefter under Ågesta.
Den sista brukaren var änkan Anna Andersson, född Andersdotter med fyra barn samt piga och dräng som tjänstefolk.
Efter 1895 blir Rotnäs udde bostad för statdräng.
Namnet lever kvar i Rotnäsvägen.
Torpet, som nu är helt borta, låg vid nuvarande (1998) Ängsbergsvägen 55.
Fotot här ovan är från 1902.

Rönneboda
Rönneboda, ursprungligen Rönnebo, var ett torp under Elvesta (Elfsta) i Botkyrka. Då marken där det ligger överfördes till Huddinge kommun 1998 finns det med i denna skrift även om torpet som sådant aldrig legat i Huddinge.
Den förste torparen flyttade in 1891. Det var Johan Herman Johansson, född 1830 i Toresund, gift 1865 med Maria Charlotta Pettersson, född 1842 i Malma. Med vid inflyttningen var också drängen Anders W. Andersson, född 1876 i Grödinge. Rönneboda blev kortvarigt som torp. 1920 bodde där grovarbetaren Harald Oskar Leonard Grönberg, född på Häggsta i Botkyrka 1889. Han hade gift sig 1914 med Eugenia Viktoria Pettersson, född 1893 i Grödinge och vid denna tid hade de två söner.
Rönneboda finns kvar i dag (1998) och används som vandrarhem. Det ligger söder om bäcken nedanför den mindre parkeringen vid Flottsbro friluftsområde.

Sadelmakartorp
Sadelmakartorp, Salmakartorp eller Grindtorp, tillkom under senare delen av 1600-talet som torp under Vårby. På en karta 1703 nämns det som Grindtorp. I jordeboken 1749 anges det som frälse under Vårby säteri.
Den siste torparen, tillika nämndeman, var Johan Hansson, född 1816, och hans hustru Charlotta, född 1814. Som tjänstefolk har de en piga och en dräng.
När Sadelmakartorp upphör som torp 1860, och jorden läggs till gården, blir detta Vårbys första skola. Den oexaminerade lärarinnan Charlotta Falk undervisade 5 timmar om dagen. 30 barn kunde undervisas samtidigt. Torpet var samtidigt bostad för inhysta fattighjon.
På 1930-talet står Stockholms stad som ägare till Sadelmakartorp. De sista invånarna var skogvaktaren Karl Lundström och hans son Herman, känd för sin osedvanliga styrka. Båda slutade sina dagar på Sadelmakartorp, Herman så sent som den 3 februari 1976. Torpstugan revs 1978. Den var belägen vid nuvarande (1999) Södertäljevägen mellan Skärholmen och Vårby.

Sandgropen
Sandgropen, kallat Gropen i jordeboken 1749, återfinns i husförhörslängden 1689 under Balingsta.
Det var ett dubbelt ryttartorp (No 3 och No 4 i Livcompaniet av Livregementets dragoner) under Balingsta rote 1736-1817, och grenadiertorp 1818-1834.
En av ryttarna, Jon Renbom, vilken hade flyttat till Sandgropen från Bialite, tjänstgjorde mellan 1719 och 1747. Namnet Renbom hade han förmodligen fått av familjen Renskiöld på Balingsta. Han låg med sitt förband vid Vaxholm och Djursholm 1719 för att försvara huvudstaden mot ryssarnas härjningar. Han deltog även bland mycket annat 1742 i Finland vid hattarnas krig mot Ryssland.
Vid 53 års ålder avskedades han som ”krankelig” och fick flytta till Ringsättra som inhysing för att lämna plats åt en ny ryttare Renbom.
De sista ryttarna var Anders Lind, född 1777, dödad vid 1814 års fältslag i Tyskland och Anders Gran, född 1772. De sista grenadiererna var Johan Jönsson Lind, som 1828 flyttade till Lilla Högmora, och Erik Gran som fick avsked 1834.
1865 till 1882 bodde Anders Peter Damberg på Sandgropen. Han var en så kallad klok gubbe och vida känd för att bota kreatur. Det hände ofta sommartid att det var en lång kö utanför Dambergs lider med hjälpsökande och deras husdjur.
Sandgropen kom att tillhöra Balingsnäs från början av 1900-talet då detta avstyckades från Balingsta.
Torpet revs 1925. På samma plats uppfördes 1926 en villa med två lägenheter som fick namnet Lillnäs och i vilken timret från torpet återanvändes.
Lillnäs revs 1964. Det var beläget i närheten av Balingsnäsvägen-Mellansjövägen i nuvarande radhusområdet.
På verandan på fotot här ovan ses fru Jansson, hustru till kyrkvärden Karl-Erik Jansson, samt deras dotter respektive dotterdotter.

Segeltorp
Segeltorp, Segerstorp, eller Segertorp som var det ursprungliga namnet, återfinns i husförhörslängderna från 1751 som dagsverkstorp under Vårby säteri.
Om namnets ursprung och Segeltorps egentliga ålder råder minst sagt delade meningar, varför vi lämnar det öppet för framtida forskning.
Den siste torparen var Jan Ersson, född 1757, och hans hustru Maria Andersdotter, född 1755. På 1820-talet blev Segertorp stattorp under Smista och 1846 brukades jorden av arrendator.
Segertorp avsöndras från Vårby och blir egen gård 1862. I början på 1900-talet börjar avstyckningen av tomter för villabebyggelse. I samband med detta ändras namnet, av okänd anledning och till mångas förargelse, till det nuvarande Segeltorp.
Segeltorp bildar municipalsamhälle från 1924 till 1953. I dag (1998) är det en kommundel.
Gården, som revs 1964, var belägen vid nuvarande Dalvägen 80-82.

Segersminne
Segersminne, skrevs även Sigridsmynde eller, 1836 - 1860, Kräplan.
Segersminne har inte namnet efter någon militär seger. Förleden återfinns även i Segertorp, nuvarande Segeltorp, och avser utflödet, eller deltat från ett vattendrag eller träsk. Efterleden – minne - stavades tidigare mynde. Med Segersminne avses således mynningen av utflödet.

Det är upptaget som dagsverkstorp under Stuvsta i husförhörslängderna från 1846. Enligt 1825 års jordebok har det tillhört Älvsjö gård.
Det ursprungliga huset brann ned på 1880-talet. Det byggdes emellertid upp igen och 1895 hette torparen Johan August Ekström. Han bodde här med hustrun Anna Lovisa, tre söner samt en dräng och en piga.
Från 1921 blir Segersminne en avsöndrad lägenhet. På fotot ser vi ett tidigare uthus, som på 1930-talet gjorts om till sommarstuga.
Idag är Segersminne väg- och traktnamn och Kräppla finns i Kräpplavägen.

Torpstugan låg vid nuvarande Sigridsvägen 14. Stugan på bilden var ursprungligen en kombinerad bagar- och drängstuga vilken låg vid dubbeltomten, nuvarande Sigridsvägen 9/Bondgårdsvägen 5. Den flyttades och vändes ett kvarts varv på 1940-talet. Vid stugan står Wille Ljung med fästmö och flankerar grannen som bodde på Sigridsvägen 14.

Sjötorp (Balingsta)
Sjötorp finns upptaget i 1866 års husförhörslängd, först som bostad för statdräng, senare som torp under Balingsta.
Den siste som enbart bedrev jordbruk  var Karl Erik Andersson, född 1863, och hans hustru Emma Maria, född Danielsson 1863. Familjen hade, 1895, två hemmavarande barn.
Därefter övertog familjen Gustafsson Sjötorp och bedrev där tvätteri. För 20 öre kilot fick stadsborna tvätten hämtad och levererad vid dörren. Berättat av dottern Frida (gift Hjelm) som föddes på Sjötorp 1898.
Sjötorp avskildes från Balingsta 1901. Ägare blev då Svenska Diakonisällskapet som lät uppföra nuvarande huvudbyggnad som invigdes 1904.
Sjötorp blev ett ”hem för vanartiga flickor” i åldern 15 till 18 år, som dömts till ”uppfostrande tillsyn”. Gården hade en areal av 12 ha åker och 50 ha skog. För jordbrukets drift fanns en rättare anställd, medan de intagna flickorna fick delta i de dagliga sysslorna. Vid gården fanns en häst, några kor samt gris och höns.
Ända in på 1940-talet gjordes utflykter till Sjötorp med skolklasser i Huddinge för att barnen skulla få se hur flickorna såg ut. I uppfostrande syfte kantänka.
Verksamheten upphörde 1950 och jorden arrenderades ut till Stensättra. Byggnaderna användes som gästhem av Ersta Diakonisällskap och som konvalescenthem i Landstingets regi fram till 1994. Sjötorp såldes som privatbostad 1998.
Huset på bilden, Strandvillan, ligger på den plats där torpet låg.

Sjötorp (Länna)
Sjötorp finns upptaget som nytt torp under Länna 1845.
Det första torparparet var Per Ersson, född 1793, och hans hustru Greta Lisa Svensdotter, född 1794.
Sjötorp måste ha varit ganska stort då torparen 1856, Jan Jansson, född 1804, bodde där tillsammans med sin hustru Johanna Söderlund, född 1806, sonen Fredrik, född 1840, änkan Maja-Lisa Collin från Trångsund, samt fyra drängar och tre pigor.
Johanna avlider året därpå, 1857, medan Jan fortsätter att driva torpet som änkling.
1863 blev Sjötorp lagt samman med Vallmyran. I husförhörslängderna står som rubrik ”Sjötorp och Vallmyran”. Det blev då bostad för statare och inhysta.
I slutet av 1800-talet var det bostad för statdräng.
Torpet var beläget vid sjön Drevviken, på nuvarande (1995) fastigheten Östra Skogås 1:1.
Namnet lever kvar i Sjötorpsvägen och Sjötorpsparken.

Sjöudden

Sjöudden finns upptaget som torp under Stora Orlångsjö i husförhörslängderna från 1792. Ursprungligen tillhörde det Balingsta rote men övergick tillsammans med gården till Ågesta rote.
Siste torparen var Per Jonas Söderlund, född 1805, hans  hustru Sofia Charlotta Fagerström och deras tre hemmavarande barn. Sedan jorden lagts till gården bodde familjen kvar som inhyst. 1856 står torpet öde.
Ägare blev 1910 Orlångsjö-Högmora Tomt AB som ämnade stycka området till villatomter.
Torpet som låg vid sjön Trehörningen, med infart från Ågestavägen, brann ned omkring 1980. Några husgrunder står idag att finna på platsen.

Skogsäng (Fullersta)
Skogsäng omnämns i fastebrev 1674. I husförhörslängden nämns det först 1744 som dagsverkstorp under Fullersta. Då bodde på torpet Lars Jonsson född 1672. I jordeboken 1749 är det frälse under Fullersta.
Skogsäng brukades som torp till 1854, då jorden lades till gården. På torpet bodde då änkan Anna Jonsdotter med fyra barn samt en dräng. Skogsäng blev därefter bostad för arbetare vid gården.
Skogsäng avsöndrades som småbruk på 1910-talet.
Torpet, som finns kvar i ombyggd skepnad, ligger vid nuvarande (1998) adress Skogstorpsvägen 1.

Skogsäng (Lissma)
Skogsäng finns upptaget i husförhörslängderna från 1689, då som torpet Skogsängen under Lissma säteri. Här bodde då torparen Lars Mattsson med hustrun Maria.
I jordeboken 1749 nämns Skogsäng som frälse på Lissma säteris ägor.
1801 beskrivs Skogsäng som stattorp. Den sista familjen på Skogsäng var Peter Boman med hustrun Brita Olsdotter, sonen Olof och pigan Maja-Stina. De flyttade ut 1814.
1822 anges Skogsäng vara raserat. Dess exakta plats är ej känd.
Som ersättning för det raserade Skogsäng, men på annan plats, uppförs nuvarande Solängen som är privatägt. Uppfart från Lissma såg.

Skomakartorp
Skomakartorp återfinns i husförhörslängderna från 1689 som torp under Gladö, senare Sundby.
I jordeboken 1749 anges det som frälse på Gladös ägor.
Skomakartorp var tidvis stattorp. Mellan 1865 och 1881 stod det öde.
Den siste torparen var, enligt församlingsboken, Gustaf Adolf Gustafsson, född 1856, och hans hustru Maria Charlotta, född Wård 1863. De lämnade torpet 1920.
Skomakartorp förstördes av brand i slutet av 1940-talet då skogsarbetare skulle tända eld på ett getingbo.
Skomakartorp låg söder om Mellanberg vid Kärrsjön.

Skrovensborg
Skrovensborg, eller Skråfvensborg, återfinns i husförhörslängderna sedan 1689 som torp under Lissma säteri. I jordeboken 1740 anges det som frälse under Lissma.
Skrovensborg brukades under en tid i mitten av 1800-talet av arrendator. Han gjorde med andra ord inga dagsverken till huvudgården utan betalade arrende.
På 1890-talet bodde på Skrovensborg, förutom torparfamiljen, en sadelmakare med familj.
Siste torparen var, enligt församlingsboken, Bror Gustaf Andersson och hans hustru Anna Eleonora Charlotta, född Eriksson. De hade fyra hemmavarande barn och en ”tjänarinna”. Som bisyssla idkade man tvätterirörelse.
Skrovensborg avstyckades till småbruk någon gång mellan 1915 och 1920. På 1930-talet födde gården 2 hästar och 5 kor. Dessutom bedrevs på 1940-talet pälsdjursfarm.Ägarens mor hade pälsaffär i Stockholm.
Torpstugan, som är inbyggd i nuvarande bostadshus, ligger vid Lännavägen.

Skräddaråsen
Skräddaråsen finns upptaget i husförhörslängderna sedan 1762 som torp under frälsehemmanet Upsala inom Lissma säteri. Den förste torparen var Hendric Pehrsson.
1776 kom Anders Andersson Bräning till Skräddaråsen med hustru Carin, dottern Maja Lisa och sonen Johan. Efter föräldrarnas död 1791 övertogs torpet av Johan, som var skomakare, och hans hustru Brita Stina Svensdotter. De fick sju barn under tiden 1791 till 1805. De fick skilsmässa 1818 efter att i många år ”ha levat illa tillsammans”. Därefter försvinner torpet Skräddaråsen ur husförhörslängderna. I mantalslängden 1820 anges torpet som öde.
Hustrun och barnen flyttade till Västerhaninge medan Johan blev dräng vid Upsala, där han avled 1828.
På en karta 1856, där huset ej längre finns kvar, anges åkern till 1 tunnland och 8 kappland vilket motsvarar 0,6 ha.
Torpet låg söder om Lännavägen, infart (1998) Kvarntäppvägen mellan Sundby och Björksättra. På bilden här ovan sätter medlemmar från Huddinge Hembygdsförening upp en skylt på dess plats.

Skyttetorp
Skyttetorp, eller Sköttorp, finns i fastebrev från 1674. Det nämns i husförhörslängden 1689 som torp, och i jordeboken 1749 som frälse under Fullersta. Torpet anlades troligen i mitten av 1600-talet av Åke Wrång, Fullersta säteris grundare, som bostad för gårdens skogvaktare.
Under en kortare period i slutet av 1600-talet ägdes Skyttetorp av adelsmannen Claes Henrik Grönhagen som använde torpet som jaktstuga.
Skyttetorp blev sedan åter bostad  för skogvaktaren vid Fullersta. Det sista torparparet blev Olof Olsson, född 1747 och hans hustru Sophia Larsdotter, född 1756 vilka hade inflyttat från Rosenlund.
Då torpet ödelades 1803 ersattes det av det nybyggda torpet Mariedal. Se detta.
Skyttetorp var beläget vid nuvarande kvarteret Sillen, mellan Skyttetorpsvägen och Mariedalsvägen.

Skälby
Skälby har funnits sedan förhistorisk tid. I skrift nämns det första gången 1331, då som ”Skielby”, vilket enligt J.P. Stridh i ”Ortnamn i Huddinge” kan betyda byn vid skälet (rågången eller gränsen). Kanske byn låg vid gränsen mellan Flemingsberg, Vista och Kästa.
Skälby skulle enligt en uppgift från 1400-talet ligga” vidh Andrista”. Kanske har Skälby gått upp i Andersta eller kan det gamla torpet Grantorp vara det medeltida Skälby?
Möjligen kan gravfälten 117 och 118, som ligger på området mellan Hagebyslingan och Patron Lars väg, ha hört till det förhistoriska Skälby.

Skärholmen
Skärholmen var på 1600-talet ett dagsverkstorp under Vårby omnämnt i mantalslängden 1627. På torpet bodde då Peder som hade en häst, 2 kor och
1/2 spanns utsäde. (1 spann = 27 liter).
I jordeboken 1749 nämns det som Chrone under Vårby säteri rusthåll, och året efter, 1750, som oskattlagt torp under Vårby.
Den förste ”stockholmaren” på torpet Skärholmen var Ingemar Zetterström, född 1752, som tillsammans med sin hustru Ingeborg, född 1750, och deras tre barn bosatte sig här ute på landet 1780. Vid denna tidpunkt revs det ursprungliga torpet och dagens huvudbyggnad uppfördes. Jorden brukades av anställt folk.
Från år 1830 till 1850 brukades jorden av Sätra gård. 1860 avsöndrades Skärholmen från Vårby och byggnaden användes av stockholmare som sommarnöje.
På 1930-talet hade gården en areal av
20 ha åker och 74 ha skog. Där fanns 3 hästar, 7 kor och 2 ungdjur.
Stockholms stad förvärvade Skärholmens gård i slutet av 1940-talet och hela området överfördes till Stockholm 1961. Se Vårby gård.
Skärholmens gård ligger vid Mälaren vid Skärholmens Gårdsvägs slut.

Smedstorp Gamla
Gamla Smedstorp, eller Smedstugan, återfinns i mantalslängden 1653 och i husförhörslängden som torp under Lissma sedan 1689.
I jordeboken 1749 anges Smedstugan som frälse under Lissma säteri.
På 1860-talet hade Gamla och Nya Smedstorp gemensam brukare.
Den siste torparen var Frans Oskar Andersson och hans hustru Albertina Vilhelmina, född Vahlberg.
Gamla Smedstorp avstyckades därefter till småbruk, Lissma 4:53, 54. Arealen var 10 ha åker och 24 ha skog. Ett nytt bostadshus uppfördes 1923 och ny ekonomibyggnad 1927.
På 1930-talet födde gården 2 hästar, 6 kor, 2 ungdjur samt gris och höns för husbehov.
Ägare är i dag (1998) Huddinge kommun.
Gamla Smedstorp ligger söder om Lännavägen, infart Smedstorpsvägen. Den ursprungliga torpstugan låg c:a 30 meter från nuvarande byggnad.

Smedstorp Nya
Nya Smedstorp fanns i husförhörslängden sedan 1861, men då hörande till Gamla Smedstorp. 1864 blir det ”eget” torp under Lissma säteri
Den siste torparen var Gustaf Vilhelm Sjöberg och hans hustru Vilhelmina Regina, född Sahlstrand, som flyttade in på torpet 1910.
När Nya Smedstorp avstyckas som småbruk 1917 står familjen Sjöberg som ägare. Som så många andra på trakten bedrev de även tvätterirörelse som bisyssla. Gården, med beteckningen Lissma 4:55, hade en areal av 9 ha åker och 12 ha skog.
På 1930-talet födde gården 2 hästar, 5 kor och 2 ungdjur.
Nya Smedstorp är privatägt och ligger söder om Lännavägen, infart Smedstorpsvägen.

Smista gård
Smista nämns i skrift första gången 1419 som ”In Smedhestom” och tillhörde redan då Vårby. Smista bestod 1535 av två kronohemman.
Smista, eller Smedista som det då kallades, donerades som prebendehemman av Gustav Vasa till hans sekreterare Clement Hansson Skrivare den 25 november 1547 tillsammans med några andra gårdar i grannskapet. Det hade dessförinnan varit ett kronohemman.
Sonen Ivar Clementsson (adlad Oliveblad 1576) gör Smista till sin huvudgård. Vid hans död ärvs Smista av brodern Måns som gör Vårby till huvudgård.
Smista bestod i början av 1700-talet av två hemman. Smista 1 om O mantal frälse och Smista 2 om O mantal frälse. Under senare delen av seklet skrevs det ”Smistad”.
Smista försvann som brukningsenhet 1838 då jorden läggs till Vårby. Från 1850 försvinner det som namn även i husförhörslängderna.
Ett av hemmanen torde ha legat vid nuvarande Österholmsskolan vid Vårbergsvägen i Skärholmen i Stockholm.
Bilden av Smista lada här ovan togs 1920 från den plats där mangårdsbyggnaden en gång var belägen.
Smista lever, något missvisande, kvar som traktnamn i Huddinge. Gården låg på den sida av Södertäljevägen som 1961 slutligen överfördes till Stockholms stad.

Snickarkrogen
Snickarkrogen, Snickartorps Wärdshus, Wårby Källa, eller Snickartorpet, finns nämnt redan på 1600-talet då här öppnades en krog. I jordeboken 1749 anges det vara frälse under Vårby säteri. Förutom krog har det även varit bostad för gårdens snickare.
Då vägen 1840 rätades ut och förlades på en hög bank över dalgången byggdes ”nya” Snickarkrogen för att förbli vid den så viktiga genomfartsvägen medan ”gamla” Snickarkrogen efter en tid bytte namn till Vårby källa. Krogrättigheterna för den äldre krogen drogs in av Länsstyrelsen 1852 då Maria Christina Hagelin står som krögare. Vid samma tid står hennes man, Sven Hagelin, som brukare av jorden.
1860 nämns den ”nya” Snickarkrogen i husförhörslängden som värdshus. Här bedrevs senare även kaférörelse.
Vid sekelskiftet 1900 var Vårby skola en tid inrymd i Snickarkrogens värdshus.
Värdshusbyggnaden förstördes av brand 1994. Namnet lever kvar i Snickarkrogsvägen.
Denna ”Snickarkrog” låg i skogsbacken norr om möbelvaruhuset SKEIDAR OBS! Interiör.

Snättringe Grindstuga
Snättringe Grindstuga finns upptaget i husförhörslängden 1871 som torp under Snättringe, Fullersta rote.
Första och sista torparparet var Sven Larsson, född 1835, och hans hustru Anna Catharina Carlsdotter, född 1839.
Skomakaren Axel Nyberg köpte Snättringe grindstuga 1910 för 4300 kronor. Axel fortsatte till en början att arbeta på skomakeri inne i Stockholm. Det var dock besvärligt att ta sig dit, närmaste järnvägsstation var Älvsjö, så när tomtexploateringen började ta fart flyttade han sin verksamhet till Snättringe.
De nya invånarna bestod förutom av Axel, hans hustru Hilda Johansson, och deras barn Harry, född 1910, Gösta, född 1912, Margareta, född 1915 och Ruth född 1923.
Hilda hade egentligen farit till Stockholm för att utbilda sig till sjuksköterska men tydligen kommit på andra tankar när hon mötte Axel.
Till en början höll de getter, gris och några höns. Detta kompletteras senare med en ko. Ägorna omfattade 7600 m2 eller i dåtida mått 86214 kvadratfot.
Till lägesfördelarna hörde en källa som låg på andra sidan av dåvarande Göta Landsväg.
Den ursprungliga grindstugan bestod av ett stort kök (med öppen spis) och en mycket liten kammare. Huset tillbyggdes 1912 med övervåning och veranda och fick då det utseende det har på fotot ovan från 1920.
Detta hus, som revs 1948, låg vid nuvarande Snättringevägen 65, betydligt närmare vägen än det bostadshus som nu finns på tomten.

Snättringe
Snättringe, Snottinge eller Snettinge som det skrevs 1628, var ett torp under Fullersta. Det finns upptaget i fastebrev 1674 och i husförhörslängderna från 1689.
I jordeboken från 1749 anges Snettinge som frälse under Fullersta. Det arrenderades då ut som sommarställe eller ”fåfänga” till förmögna stockholmare.
I mantalslängden 1810 står Johan Gleisman som ägare till Snettinge. Huruvida det är prosten eller hans son det rör sig om kan inte avgöras med säkerhet. Då bor Änkan Holmberg, ”utfattig med små barn”, i stugan.
Från 1820 bosätter sig prosten Johan Fredrik Gleisman med hustru och fyra barn själva i Snettinge. De flyttar från den då mycket nedgångna prästgården Tomtberga.
Han låter uppföra ytterligare ett torp på tomten, döpt till Marieberg, måhända tänkt som en undantagsstuga åt honom själv. Så blev det emellertid inte. Gleisman avlider 1823 och Per Krafft d.y. övertar Snättringe. Istället blir det Gleismans hustru och ”hemmadotter” som får bosätta sig på Marieberg som
för detta ändamål ”avsöndras på 30 år”. Se vidare Marieberg.
Snättringe gård avsöndrades från Fullersta 1854 och friköptes 1873. Ägoarealen var då 47,3 ha. Under denna tid uppfördes nuvarande manbyggnad.
Från Snättringe avstyckades 1874 Matinelund. Se detta.
Snättringe exploaterades för villabebyggelse i början av 1900-talet, men låg då helt isolerat från yttervärlden. Området mellan Snättringe och Stuvsta station bestod av sankmarker, ytterst
svåra att forcera vissa tider på året. Häradsdomare Arvid Karlsson inköpte, för fastighetsägarnas räkning, ett parti plankor som gjorde det möjligt att ta sig fram någorlunda torrskodd. Plank-orna ersattes 1927 äntligen av en farbar väg, Häradsvägen.
Nuvarande byggnad är resultatet av en restaurering i början av 1970-talet då makarna Gun och Curt Eliasson sökte återställa det då tämligen risiga huset i så ursprungligt skick som möjligt. Bland annat finns  några av de gamla kakelugnarna kvar. Vid restaureringen upptäcktes det att huset är byggt av stående stockar av dimensionen 3 x 9 tum (c:a 75 x 225 mm).
Bilden visar Snättringe gård.
Namnet lever kvar som områdesnamn.

Sofieberg
Sofieberg, eller Sophieberg, nämns första gången i husförhörslängden 1801 som torp under Hörningsnäs i Stuvsta rote. Redan 1804 står det som ödelagt, men byggs upp igen.
Efter uppbyggnade bosätter sig där torparen Anders Swensson, född 1808, hans hustru Charlotta Screiber, född 1796, och deras dotter Christina Wilhelmina, född 1831.
1860 flyttar även skräddaren Johannes Eriksson, född 1816, in på Sofieberg. Han kommer närmast från Mellansjö i Stuvsta rote.
Den siste torparen var Gustav Andersson, född 1824. Han flyttar ut 1890 tillsammans med hustrun Anna Sofia, född 1833.
Sofieberg blir sedan bostad för arbetare och inhysta personer tills det på 1920-
talet brukas av arrendator. Arealen var då 7,5 ha åker och 25 ha skog. Gården födde 2 hästar, 5 kor, 2 ungdjur, 2 grisar och ett 15-tal höns.
Namnet lever kvar i Sofiebergsvägen.
Torpet var beläget på nuvarande (1998) Högmoravägen 5.
Det ursprungliga Sofiebergtorpet är ”inbyggt” i ett hus som ligger bredvid det på fotot visade.

 

Sofielund
Sofielund återfinns i husförhörslängderna från 1816, då som torp under Sundby.
Det brukas som torp till 1923. De sista brukarna var syskonen Jacob, Lars Erik och Maria Charlotta Johanssson vilka för övrigt var de sista som körde med oxar i Huddinge.
Sedan jordbruket lagts ned användes Sofielund som bostad för anställda vid Sundby, tills det revs i början av 1960-talet.
Huddinge kommun anlade 1939 en sopstation vid Sofielund, vilken senare har övertagits av Södertörns Renhållningsverk AB.

Solskenet
Solskenet omnämns som torp under Balingsta i husförhörslängderna mellan 1689 och 1713.
De första invånarna som anges är torparen Nils Jönsson och hans hustru Kierstin(?) Carlsdotter.
De ersätts 1707 av Erland Nilsson och hans dotter Maria Andersdotter. Hennes patronymikon tyder på att hon förmodligen är styvdotter. Maria står som ensam boende 1709 medan Erland återvänder året därpå. Dessvärre saknas längderna för åren 1713 till 1740 varför vi  inte kan avgöra Solskenets slutliga öde. Det enda vi med säkerhet vet är att det försvann någon gång mellan dessa årtal.
Det har inte gått att återfinna på någon karta, men flera husgrunder som kan ha varit torpet med uthus har påträffats.
Torpets läge är således okänt. Det finns emellertid träd och växter vid strandkanten söder om Anna Charlotta af Zelléns grav som tyder på bebyggelse. Om detta är rester av Solskenet har dock ej gått att bekräfta.

Spikboren
Spikboren, eller Spikborn, återfinns i församlingsboken 1703 som torp, men är förmodligen 50 år äldre. I jordeboken 1749 nämns det som Crono under Vårby säteris rusthåll och i husförhörslängden 1751 som dagsverkstorp under Vårby.
Siste torparen var Olof Olsson, född 1767, och hans hustru Maria Margaretha Persdotter, född 1784. De flyttar ut 1827 och Spikboren blir därefter bostad för gift dräng. Jorden brukas av arrendator till 1840 då jorden läggs till gården.
Spikborn var beläget 100 meter söder om Vallvägens slut. De sista resterna revs i februari 1977. Där finns en fin liten källa.
Namnet lever kvar i Spikbornsvägen.

Stensberg
Stensberg återfinns i husförhörslängden 1839 som nybyggt torp under Stensättra, Sundby rote. Det första torparparet var Olof Nilsson Sundqvist, född 1781, och hans hustru Maja Pehrsdotter Renstedt, född 1770, som tidigare brukat torpet Björklund. De kom att bo på Stensberg till sin död, Maja 1847 och Olof 1852.
Stensbergs siste torpare var före detta statdrängen Pehr Adolf Carlsson, född 1854, och hans hustru Emma Christina Larsdotter, född 1862, som flyttade in 1894. Enligt husförhörslängden så ”läser båda makarna försvarligt och förstås”.
Stensberg var då ett dagsverkstorp. Det innebar att torparen skulle göra två dagsverken i veckan på Stensättra gård. På torpet, som omfattade tre tunnland åker,  hade de som mest 2 hästar och 8 kor. Dessutom bedrev familjen Carlsson, som så många andra i trakten, tvätterirörelse.
Pehr Carlsson avled 1911 medan änkan Emma bodde kvar en bit in på 1930-talet. Hon hittades skadad av familjen Sande på Stensättra, men nekade att flytta från torpet varför hon måste tvångshämtas av sjukvårdspersonal och polis. Hon avled 1932 på Tallgårdens ålderdomshem.
Stensberg användes därefter bland annat som klubbstuga för Huddinge skidklubb och Flemingsbergs scouter. Stugan förföll alltmer tills den på 1980-talet donerades till Huddinge Hembygdsförening. Den revs på sin ursprungliga plats 1992 och återuppbyggdes i renoverat skick vid Sundby gård, där den från 1995 visas som exempel på ett typiskt torp.

Stensängen
Stensängen, Hästbäcken eller Farmen Hästbäcken, finns på Stuvsta storskifteskarta 1771, då som arrendegård till Stuvsta. Gården finns även i en beskrivning över ”Farmen Hästbäcken eller Stensängen” upprättad av W. Bartholdi 1862.
De som bodde vid Stensängen var kyrkobokförda i Brännkyrka och förekommer således inte i Huddinges husförhörslängder.
1940 finns följande uppgifter om Stensängen:
Stensängen 1
Areal 2,5 ha åker. På gården fanns 2 kor, 1 tjur och 25 höns. Brukades av arrendator. Ägare var Brännkyrka Renhållningsverk.
Timret från arbetarbostaden användes av Huddinge Hembygdsförening som komplettering vid uppbyggnaden av torpstugan Stensberg vid Sundby.
Huvudbyggnaden till Stensängen 1 ligger i korsningen Sofiebergsvägen/Egnahemsvägen och är ombyggt till villa.
Stensängen 3
Areal 2,5 ha åker och 2,5 ha skog. Byggnaderna som uppförts på 1920-talet bebos av ägaren, Selma Anderberg.
Stensängen 3 ligger vid Egnahemsvägen,
Stensängen 4
Areal 2 ha åker och 3 ha skog. Man- och ekonomibyggnader uppfördes 1921. Besättningen var 1 häst, 2 kor, 150 svin och 40 höns. Ägare, Karl Robert Andersson.
Stensängen 4 ligger vid Egnahemsvägen.

Stensättra gård
Stensättra har förhistoriska rötter med ett mindre gravfält strax intill bytomten. Namnet kan enligt J.P. Stridh betyda ”utmarksängen vid Stenborgen” och syftar då på fornborgen norr om Stensättra gamla bytomt.
Det omnämns 1460 som Stensaetrom, enligt samme Stridh, och det är 1535, enligt Klackenberg, ett skattehemman.
På 1570-talet nämns Stensättra, eller Stensettra som det då stavades, som ett skattehemman ägt av skeppare Johan Örbo för vilket han erlade tionde till Huddinge kyrka.
Stensättra, om ett mantal, erhöll år 1656 säterifrihet under ägaren Sven Svensson Svart.
Stensättra återfinns i husförhörslängderna från 1689 på bytomten i närheten av fornborgen vid Flemingsbergsviken, då som utgård under Sundby. I huvudsak bedrevs där uppfödning av ungdjur
Ägaren 1833, Wilhelm Rudberg, säljer Sundby och Gladö, styckar av dåvarande Rosenlund, med de underlydande torpen Björklund, Gullaräng och Stensberg, och döper om detta till Stensättra. Samtidigt ändras namnet på det ursprungliga  Stensättra, som var beläget på bytomten, till Stensättra torp. Den nuvarande huvudbyggnaden hade strax dessförinnan nyuppförts, troligen omkring 1820.
Namnen Stensättra och Rosenlund förekommer sedan både parallellt och växelvis vilket kan förefalla förvillande. Så hette gården Rosenlund då den 1871 såldes på exekutiv auktion för 25.000 riksdaler till konsul E. Franzén. Säteriet, som omfattade 1 mantal, hade då värderats till 30.000 riksdaler.
Ägaren år 1900, kapten Ljungberg, bestämde sist och slutligen att gården skulle heta Stensättra och så gör den än i dag.
Jorden brukades av arrendator från mitten av 1800-talet tills Ljungberg blev ägare.
Stensättra köptes av Johan Sande d.ä. omkring 1920. Samme Johan Sande blev senare även ägare till Fullersta gård.
Hans norskfödda hustru, Wilhelmine Sande, kom att uppnå 112 års ålder och blev därigenom Sveriges genom tiderna äldsta person.
Bilden är från slutet av 1800-talet.

Stentorp
Stentorp, eller Stentorpet, finns i jordeboken 1572 som frälsetorp, troligen  under Gladö enligt Klackenberg.
I husförhörslängderna från 1689 är det upptaget som en av gårdarna i Fullersta by.
Stentorp anges i mantalslängden 1700 som 1/2 kronohemman . Det dras in till kronan 1707. Ägorna sträckte sig till nuvarande Fullersta gård.
Det läggs den 26 augusti 1730 till Fullerstas ägor. Brukare är då torparen Pehr Olofsson med familj.
Namnet Stentorp upphör 1800.
Stentorp låg där idag (1998) Skidbacksvägen korsar Solvägen.

Storkentorp
Storkentorp, tidigare nämnt som Stårkenstorp eller Backen, var ett torp under Elvesta (Elfsta) i Botkyrka. Då marken där det legat överfördes till Huddinge kommun 1998 finns det med i denna skrift, under Vårby rote, även om torpet som sådant aldrig tillhört Huddinge.
Den förste torparen flyttade in i dåvarande Stårkenstorp 1718. Det var Nils och hans hustru Kerstin som till sin hjälp hade pigan Margarete. De ersattes snart av torparen Olof Larsson och hans hustru Brita Andersdotter och deras två söner Lars och Olof.
1760 ersattes de i sin tur av torparen Erik Andersson, född 1724, hans hustru Marit Andersdotter, född 1726, och deras ettårige son Johan.
När torpet 1885 byter namn till Backen heter invånarna Axel Fredrik Eriksson, född 1851 i Södertälje, gift sedan 1878 med Maria Lovisa Andersdotter, född 1852 i Järna, samt en son och en dotter.
Den siste torparen flyttar in 1890. Det blir Karl August Karlsson, född 1838 i Floda, hans hustru Karolina Margareta Moberg, född 1839 i Torsås. De har ett barnhusbarn, Fritz Hjalmar Svensson, född 1880 i Maria församling i Stockholm och ett fosterbarn, Anders Hedman, född 1873 i Rättvik. Anders Hedman kommer senare att bli dräng vid Nedre Flottsbro, därefter dräng vid Häggsta och slutligen torpare vid Häggsta.
Storkentorp låg där Flottsbro friluftsområdes campingplats nu ligger.

Stortorp
Stortorp lydde under Vendelsö gård i Österhaninge till 1860. På platsen fanns tidigare torpet Haga.
Stortorp finns upptaget i Huddinge husförhörslängder från 1861 och tillhör då Länna rote. Ägare var godsägare K.M. Printz, kusin till prosten Forsman. Patron Printz beskrivs som en husbonde av guds nåde, vördad och älskad av sitt folk som alltid kunde påräkna hans hjälp.
1912 såldes gården till Stiftelsen Stockhoms konvalescenthem som bedrev sin verksamhet i gårdens corps de logi. Arrendatorsbostaden som syns på fotot här ovan, låg några hundra meter därifrån.
På 1930-talet bestod gården av 15 ha åker. Djurbesättningen utgjordes av 3 hästar, 18 kor, ungdjur, samt grisar och höns.
Jordbruket lades ned, och marken började styckas för fritidshus och villabebyggelse på 1930-talet.
Stortorp är i dag (1998) ett konvalescenthem. Den ursprungliga huvudbyggnaden revs 1979 och ett nytt hem invigdes 1981. En del av möblerna och den öppna spisen är kvar från originalinredningen.

Stortorps grindstuga
Stortorps grindstuga står i husförhörslängderna från 1861 som torp under Stortorp inom Länna rote.
Det första torparparet var Per Erik Pettersson, född 1834, hans hustru Maria Christina, född 1836, samt deras två barn och en dräng.
Det förefaller till en början att ha varit en blandning av dagsverks- och arrendetorp för att senare bli ett stattorp.
Grindstugan blir senare bostad för anställda vid Stortorp.
Stortorps grindstuga låg vid Printz väg där allén börjar.

Storvreten
Storvreten finns upptaget i husförhörslängderna som torp under frälsehemmanet Upsala inom Lissma säteri sedan 1858. Då Upsala försvann 1883 kom Storvreten in under Björksättra.
Den siste torparen var Karl August Andersson och hans hustru Fanny Lovisa, född Sahlberg. När de flyttar, i början på 1920-talet, läggs jorden till Björksättra.
Storvreten var på 1950-talet Konsum IF:s klubbstuga. Den förstördes av brand i slutet av 1960-talet då Huddinge skidklubb var dess hyresgäst
Storvreten låg rakt på en stenåldersboplats söder om Lännavägen väster om Gamla och Nya Smedstorp.

Storvretstorp
Storvretstorp finns upptaget i husförhörslängden från 1885 som dagsverkstorp under Trångsund, Länna rote.
Som brukare av Storvretstorp står Carl Gustav Berglund, född 1859, och hans hustru Eva Charlotta, född Larsdotter 1843. De hade som tjänstefolk en dräng.
Torpet var beläget ungefär vid nuvarande (1998) Fäbodvägens västra vändplan i kommundelen Skogås.
Storvretstorp revs omkring 1970 när Skogås centrum byggdes.
Namnet lever kvar i Storvretsvägen.

Stuvsta gård
Stuvsta har i äldre tider skrivits Stuzda, Stutssta, Stuffesta, eller Stugsta. Det har förhistoriska anor med gravfält inom ägorna.
Första gången Stuvsta nämns i skrift är i ett pergamentsbrev från 1353 förvarat i Riksarkivet. Där sägs, ”Holmastyr i Stutssta går jordaskifte med Byrgher Miclisson”. Fasteman var bland andra Claemaeter i Stutssta.
De äldsta namngivna brukarna är Matz Peder och Johan som var ägare till Stufsta 1535 då det fanns fyra skattehemman i byn. Det framgår dock inte vem av de ovannämnda som ägde vad.
I fogderäkenskaperna för Stufsta by 1568-1570 talas om de fyra hemman som fanns i byn. Öster-, Väster-, Opp-, och Mellangårdarna. De står även att finna på den äldsta kartan över området från 1636.
Se vidare nedan bydelarna.
Av ägarlängden framgår att Stuvstagårdarna endast under kortare perioder brukats av självägande bönder. I regel har de varit utgårdar till Fullersta, Glömsta, Vårby eller Älvsjö.
På 1770-talet inköpte friherre Lagerbielke på Älvsjö Stuvsta Väster- och Mellangård om 3 mantal. Stuvsta, eller Stugsta som det då kallades, blev därefter arrendegård under Älvsjö.
I mitten av 1800-talet byggdes huvudbyggnaden till det nya Stuvsta gård och de sista resterna av Stuvsta by försvann.
En auktion förrättades 1899 med anledning av arrendets upphörande. Då försåldes: ”76 högmjölkande kor, 2 tjurar, 4 par kraftiga dragoxar, 10 draghästar, ett parti vackra smågrisar samt får och getter”.
Stuvsta egendom, med en areal av 522 ha varav 154 ha åker, avsöndrades 1908 från Älvsjö fideikommiss. Köpare var brukspatron J.A. Falk och disponent Evald Sandelin.
1910 inköptes Stuvsta gård av fastighetsbolaget Stuvsta AB som påbörjade en styckning till villatomter.
Huvudbyggnaden och trädgården inköptes av arrendatorn, agronom Emil Andersson. Han kom senare att göra stora insatser inom den kommunala verksamheten i Huddinge.
Mangårdsbyggnaden revs i början av 1960-talet. Det fanns inte plats för gården i den ”moderna” stadsplaneringen.
Stuvsta gård låg vid nuvarande (1998) Filadelfiakyrkan på Vikingavägen. På berget ovanför finns rester av kvarnen och en del annan bebyggelse.
1826 uppförde dåvarande arrendatorn, Holger Gustavsson, en bostad åt sig med timmer från gamla Fullersta stall. Huset står ännu kvar men är tillbyggd och tjänar nu som scoutstuga.

 

Sundby - Orrstugan
Orrstugan var fattigstuga under Sundby och tydligen avsedd som sådan redan från början. Okänt från när.
1891 bodde här inhysingarna Maria Larsson, född 1814, änkan Maria Lovisa Bengtsson, född 1814, änkan Maria Christina Enström, född 1817, änkan Christina Lovisa Larsson, född 1823, Catharina Ericsson, född 1804 samt Carl Eric Sahlqvist, född 1823.
Stugan brann ned 1908 ”med kvinnligt fattighjon och katt”.
Orrstugan låg vid den ”nya” (1998) parkeringen vid Sundby värdshus till vänster om vägen.

Sundby gård
Sundby har förhistoriska anor med ett litet gravfält nära det hitflyttade torpet Stensberg.
Den var till en början utgård, från 1572 frälsegård, troligen till Gladö enligt Klackenberg. På 1600-talet blir dock förhållandet det omvända. En ny gård med namnet Sundby byggs vid Orlångens strand i stället för den gamla på Gladö gärde.
I mantalslängden 1750 finns antecknat att Sundby, Gladö och Stensättra sammanlagt omfattade tre mantal frälse och hade samma brukare, ”wälborne Commendeuren Ekestubbe”. Den ursprungliga mangårdsbyggnaden ersattes under senare delen av 1700-talet av en ståtlig tvåvåningsbyggnad. Att den uppförts i empirstil tyder på att byggnationen inte var klar förrän en bit in på 1800-talet, alternativt att huset ”moderniserades” nära nog direkt. 1831 säljs Sundby och Gladö medan den dåvarande ägaren Wilhelm Rudberg avstyckar Stensättra och bosätter sig där.
På 1860-talet nämns fil dr. August Sohlman, känd publicist och utgivare av Aftonbladet, som ägare.
Sundby hade på 1930-talet en besättning av 60-70 kor, en tjur, ungdjur och ett 10-tal grisar.
Gladö 1:1, omfattande 128 ha, avstyckades 1936 för att bli sommarstugetomter.
Huvudbyggnaden, som då var nyrenoverad, brann ned till grunden annandag jul 1941. Rester av grunden kan ses som en platå vid Orlångens strand.
Sundby förblir i familjen Malms ägo till 1951 då Huddinge kommun övertog gården. Med början på 1970-talet görs Sundby alltmer till ett rekreationsområde med utarrendering av ekonomibyggnaderna för ridverksamhet.

Surstugan
Surstugan, eller Savstugan, var enligt ”Ortnamn i Huddinge” ett torp under Fullersta. Namnet syftade troligen på den sanka marken intill stugan.
Surstugan var antagligen statartorp eller fattigstuga vilket har haft till följd att de boende förts på gården och således inte kan återfinnas i husförhörslängderna under torpnamnet.
Övriga detaljer okända för närvarande (1998).
Torpet låg vid nuvarande Snättringevägen 50. Torpstugan låg där soptunnan står på fotot här ovan.

Svartvik
Svartvik var ursprungligen två dagsverkstorp under Ågesta på Orlångsjö ägor och återfinns i husförhörslängderna från 1751.
1789 brukas Lilla Svartvik av Hans Pährsson och Stora Svartvik av Erik Olsson. När de båda torpen läggs samman är inte helt klart.
Torpare vid det återstående torpet, nu enbart nämnt Svartvik, var 1895 Jonas Johansson, född 1829 och hans hustru Christina Larsdotter, född 1830. De hade en piga och en dräng.
1916 brukades Svartvik av arrendator.
Namnet lever kvar i Svartviksvägen.
Ladugården finns kvar (1998) och är idag förråd till ridstall. Manbyggnaden brann ned på 1970-talet. En ny byggnad är uppförd på dess plats.
Svartvik ligger på Eriksvägen nära Farstanäset.

Svendal
Svendal, eller Svenslund som det ursprungligen hette mellan 1740 och 1761, finns i husförhörslängderna från 1740 som torp under Ågesta. I jordeboken 1749 nämns det som skattelagt torp på Ågestas ägor.
1895 var Johan Erik Hamberg, född 1851, torpare på Svendal. Han bodde här tillsammans med hustrun Anna Sofia Carldotter, deras två hemmavarande barn, Hilda och Johan, samt en piga.
Svendal var torp till 1923 därefter brukas det av arrendator, Sven Larsson. I arrendevillkoren angavs särskilt att familjen Larsson icke fick plocka bär på markerna.
Svendal ligger vid Ågesta golfbana mot Magelungen. En stor del av golfbanan ligger på det som var Svendals mark.

Svensborg
Svensborg återfinns i husförhörslängderna från 1835 som dagsverkstorp under Ågesta, då nybyggt.
Siste torparen var Carl Peter Thorsell, född 1848. Han, hustrun Johanna Lovisa, deras fyra hemmavarande barn och en dräng, flyttade från torpet 1892. Därefter blev Svensborg bostad för arbetare vid gården.
Svensborg, nu ombyggt till sommarstuga, ligger vid Ågestavägens äldre sträckning Ågesta - Huddinge.
Frånsett spaljén återger fotot i stort sett originalutseendet på torpstugan.

Sågen (Lissma)
Sågen återfinns i mantalslängden 1653 och i husförhörslängden 1689  som torp under Lissma säteri. Att torpet är äldre än så framgår av en klagoskrivelse 1661, ställd till Konungen av bonden på Sågen.
I jordeboken 1749 anges det som frälse under Lissma.
1790 klagade prästen i Huddinge att  ”de som bodde i Sågen ej besökte kyrkan”.
I mitten av 1800-talet brukades Sågen som stattorp till Lissma. De som bodde här var således jämställda med statdräng.
Siste torparen var Erik Gustav Lindberg och hans hustru Selma Vilhelmina, född Lundberg. Som bisyssla idkade de tvätterirörelse.
När Sågen avstyckades till småbruk på 1920-talet blev familjen Lindberg dess ägare. Gården, Lissma 4:59, hade en areal av 5 ha åker och 17 ha skog.
Ännu idag (1998) är Sågen privatägt småbruk. Förutom torpet återstår en källarstuga och en ekonomibyggnad.
Sågen ligger på Ådravägen mitt emot Strömdalen.

Sågen (Stuvsta)
Sågen, Sågtorpet eller Sågbäckstorpet, finns i husförhörslängderna som torp under Stuvsta från 1891.
Där bodde torparen August Lindblom, född 1858, och hans hustru Carolina Johansson, född 1859, och deras båda hemmavarande barn.
Sågen brukades en bit in på 1900-talet, därefter lades jorden till gården och huset blev bostad för statdräng.

Sågen var förutom en såg (brädkvarn) även en brödkvarn, det vill säga man malde där gårdens och torparnas säd. När Stuvsta gårds kvarn uppfördes på Kvarnberget i mitten av 1800-talet degraderades den ursprungliga vattenkvarnen till att enbart såga virke.


Torpet var beläget vid Sågbäcksvägen strax bakom nuvarande Sågbäcksgymnasiet.

 

Sågstugan
Namnet Sågstugan dyker upp i församlingsboken 1924. Det var då bostad för Flemingsbergs gårds kusk. Torpet var beläget på den plats där tidigare Kvarntorpet legat.
Sågstugan var på 1950-talet, då fotot här ovan togs, klubbstuga för Snättringe Sportklubb, belägen på nuvarande Regulatorvägen 19.
Stugan brann ned på 1970-talet  varför allt som återstår (1998) är rester av husgrund, några pepparrotsstånd samt syrener och namnet Sågstuvägen.

Söderhagen

Söderhagen finns i husförhörslängden från 1762 som torp under Länna.
Torparen under första delen av 1800-talet var Anders Dahlberg, född 1766, med hustrun Anna Persdotter, född 1766.
Söderhagen avstyckades 1895 som en lägenhet från Länna Östergård och brukades därefter av arrendator.
På 1930-talet bodde den då mycket populäre sångaren Sven-Olof Sandberg på Söderhagen.
Söderhagen låg vid Drevviken på Söderhagsvägen i Vega, nu i Haninge kommun. Kommunbytet förklaras av att trakten har ”omflyttats” vid kommungränsjusteringen på 1990-talet.
På 1980-talet byggde Landstinget på platsen bostäder för gruppboende.

Tjärtorp återfinns i husförhörslängderna från 1886 som torp under Sundby. Förste och ende torparen var Johan Evert Johansson, född 1872, och hans syster Hulda Kristina Johansson, född 1870.
Till en början var det emellertid hyresgäster som bodde på Tjärtorp. Gustaf Edvard Johansson med hustru Ida Wilhelmina, född Hellström och deras dotter.
Enligt församlingsboken 1901-1909 står Tjärtorp öde. Det försvinner därefter helt ur längderna.
Torpet är i dag helt borta. Det var beläget vid Kvarnsjön, på Gruvfogdevägen vid gränsen mot Botkyrka, inom nuvarande (1998) Gladö Kvarns sommarstugeområde.

Tomtberga
Tomtberga, det vill säga Huddinge prästgård, är upptagen under Stuvsta rote i Huddinge socken sedan 1500-talet enligt Klackenberg. Man vet med säkerhet att det var ting i Tomptabergh 1433. Den ”ordinarie” tingsplatsen låg dock i Botkyrka.
Vid skiftet 1771 omfattade Tomtberga H mantal.
Den nuvarande byggnaden uppfördes på 1700-talet, men har ändrat utseende sedan dess. Det var lite si och så med underhållet varför dåvarande kyrkoherden, Johan Fredrik Gleisman, 1820 flyttade med sin familj till torpet Snättringe.
Gleisman hade en son som var löjtnant i fortifikationsförvaltningen. Han gjorde 1809 en ballongfärd från Humlegården i Stockholm till Huddinge kyrka. Resan tog en halv timme och vållade stor uppståndelse. Vid landningen kom drängarna med hötjugor som vapen för att försvara pastorn mot de övernaturliga väsen som dalade ned från himlen.
För att återvända till byggnaderna fick Gleismans efterträdare Anders Wilhelm Gellerstedt 1078 riksdaler banco för att reparera byggnaden. Var de pengarna tog vägen är osäkert eftersom Landshövdingeämbetet till slut tvingade honom till vissa reparationsarbeten.
Huset var ursprungligen en röd envåningsbyggnad med brutet tak, men påbyggdes en våning till sitt nuvarande utseende när Carl August Forsman blev kyrkoherde 1894. Sedermera reveterades också huset.
Om kyrkoherde Forsman har det sagts att han hade svårt att passa tider. När han märkte att han inte skulle hinna med stockholmståget ringde han stinsen och bad honom meddela lokföraren att stanna tåget vid prästgården. Så skedde, vilket säger en del om både tidsandan och tågtätheten.
Ägorna som tillhörde Tomtberga var mycket långsmala och sträckte sig från Hörningsnäs till Långsjön. De har, ända tills de styckades upp i villatomter på 1940-talet, brukats av arrendatorer.
Prästgården Tomtberga ligger på Kommunalvägen 29 vid Huddinge kyrka.

Torpängen
I dokument från 1628 omtalas att ”knekten Sven i Torpängen har 1 häst och 3 kor”.
Torpängen återfinns i husförhörslängden 1689 som torp under Stensängen, Stuvsta rote. Senare läggs torpet under Stuvsta som arrende.
Siste torparen var Erik Andersson, född 1768, hans hustru Brita Stina Persdotter, född 1766 och deras tre barn. Samtidigt bodde på torpet en familj med två barn som inhysta.
Torpängen överfördes enligt mantalslängden 1820 till Hörningsnäs.
Namnet lever kvar i Torpängsvägen.
Torpet låg troligen vid nuvarande (1998) Torpängsvägen 21 i kvarteret Luktärtan.

Trångsund
Trångsund nämns som dagsverkstorp under Östergården Länna 1636. I slutet av 1600-talet övergick Trångsund till Söderby gård i Österhaninge.
Vid storskiftet 1758-1760 nämns Trångsund som 1/4 mantal. Torpet återbördades till Huddinge 1762 av arkitekten C.F.Adelcrantz, vilken byggde upp gården i slutet av 1700-talet. Av det gamla torpet blev det således en herrgård.
Av husförhörslängden 1861 framgår att det i Trångsund och dess sammanslagna torp Nytorp bor sex änkor, trädgårdsmästare och statdrängar.
I slutet av 1800-talet brukas Trångsund av ägaren med anställt folk, rättare, statdrängar och torpare samt mjölkarrendatorer.
1930 brukades jorden av arrendator. Gården, som omfattade 20 ha åker och
170 ha skog, födde då 4 hästar, 16 kor, samt några ungdjur.
När kommundelen Trångsund började exploateras på 1930-talet behöll ägaren herrgården vilken ännu (1998) är i släkten Dinkelspiels ägo.

Upsala Näs
Upsala Näs, eller Näset, återfinns i husförhörslängderna som torp under Upsala inom Lissma säteri från 1841. Då nämns det som nytt.
Den siste torparen, det blev bara två, var Fredrik Carlsson, född 1822 och hans hustru Carolina Josefina Charlotta Andersdotter, född 1831. Fredrik hade tidigare varit dräng vid Näset. I husförhörslängden står ”kan läsa hjälpligt”.
Torpet anges som raserat 1855.
Upsala Näs låg vid Gladövik-viken i sjön Orlången.

Upsala
Upsala, även skrivet Uppsala eller Oppsala, har mycket gamla anor vilket framgår av de gravfält från järnåldern som finns inom de närmaste omgivningarna. Första gången gården nämns i skrift är 1469.
I 1535 års jordebok är Upsala, eller Vsala, registrerat som en skattegård om 1/2 mantal. I mitten av 1600-talet bodde här en arrendator, Ingevald Olofsson, som blev ledamot av bondeståndet i riksdagen.
Då ägaren till Lissma 1690 bytte till sig Upsala fick det ställning som utgård till Lissma. På 1740-talet var Upsala ett frälsehemman under Lissma säteri. Den odlade marken var då, tillsammans med de underlydande torpen Kvarnvreten och Östorp, 9 tunnland åker, c:a 4,5 ha.
Vid ett arvskifte på 1880-talet avskiljs Upsala från Lissma. Björksättra byggs upp på den plats det har idag och blir sedan huvudgård.
Upsala finns kvar i husförhörslängderna en bit in på 1890-talet, men då som bostad för arbetare vid Björksättra samt inhysta. Därefter revs manbyggnaden Upsala.
Upsala låg väster om Lännavägen, cirka 400 meter söder om Ebbadal, mitt emot Gladövik. Delar av Upsala norra gärde finns bevarat runt Gladövik. En mängd odlingsterrasser, troligen från 1700-talet, ger en bild av det dåtida landskapet.
Platsen är uppskyltad av Huddinge Hembygdsförening.

Vallmyran
Vallmyran, Vallmyravretan eller Wallmyran, är ett nybyggt torp under Länna 1845, även benämnt Vallmyravreten. Den till torpet hörande Vallmyrs hage nämns på en bykarta över Länna i början av 1700-talet. Då finns emellertid ingen bebyggelse markerad.
1863 läggs Vallmyran i husförhörslängden samman med Sjötorp.
Den siste torparen var Adolf Fredrik Theodor Andersson, född 1864, och hans hustru Johanna Sofia Andersson, född 1863. De hade fyra hemmavarande barn samt två inhysta fattighjon.
Från början av 1900-talet var Vallmyran bostad för inhysesfolk och fattighjon. Stugan revs på 1970-talet.
Vallmyran var beläget på det som nu (1998) är Gjutarevägen 7 i Länna industriområde.
Namnet finns kvar i Vallmyravägen.

Vidja
Vidja skrevs även Widdia, Widia eller Wedia.
Vidja nämns redan 1535 som skattegård och ånyo 1563 då brukaren Ereck gav råg och korn i tionde till kyrkan.
I jordeboken 1680 beskrivs Vidja som kronostadgehemman om 1 mantal. Med uttrycket avses ett nybygge upptaget på allmän mark för vilket ägaren betalar stadga (årlig ränta) till staten.
1680 lades Vidja som torp under Balingsta. Tillsammans utgjorde egendomen rustningsstam 3 och 4 för Livregementet till häst.
I husförhörslängden 1897 nämns Vidja som utgård till Balingsta.
Egendomen avstyckades från Balingsta 1906 för att 1909 uppdelas i 36 lotter av varierande storlek. Då tillkom även Vidja Norrgård och Stora Vidja.
Tidvis har Vidja bestått av 2 hemman och 2 gårdar. Flera stenrösen vittnar om äldre bebyggelse, bland annat bakom den gamla arrendatorsstugan vid Ringsättravägen 6.
Torpet, som är den före detta utgården, finns kvar (1998) och ligger bakom Vidablicksvägen vid Ringsättravägen och används som privatbostad.
Namnet finns bevarat i Vidjavägen och som traktnamn.

Vista
Vista skrevs även Wigesta, Vistaberg, Viggestaberg, eller Wiggesta. Vista omnämns i skrift första gången 1331, då som ”In Viestum”.
Vista gård har mycket gamla anor. Gravarna vid Fågelsången är förmodligen 2000 år gamla och gravfältet bakom Vista skolan är från vikingatid. Vista gård har troligen flyttats under årens lopp från att tidigare ha legat vid Fågelsången till att under vikingatid flytta till platsen där Vista skola ligger idag (1998).
Vista bestod på 1500-talet av två gårdar och de låg troligen där Hagebyvägen gör en krök runt resterna av Vistas sentida ladugårdsgrund. En av gårdarna ägdes av Svante Sture som 1567 mördades av Erik XIV.
1644 ingick Vista i Johan Adler Salvius säteri tillsammans med många andra gårdar i Huddinge, bland andra Balingsta, men överfördes 1691 till Glömsta.
Vista lydde sedan under Glömsta till 1850.
Gränserna mellan Fullersta och Vistaberg har ändrats åtskilliga gånger, varför torpen växlar mellan dessa gårdar.
Den sista gårdsbyggnaden på Vista, som låg på Hagebyvägen bakom den nuvarande (1998) höga granhäcken mitt för Vista skola, brändes ned i slutet av 1960-talet.

Visättra
Visättra, eller Wisätra som det till en början skrevs, finns i mantalslängden 1653 och i husförhörslängden från 1689. Då bodde på torpet Olof Persson och hans hustru Lispen (Elisabet) Eriksdotter.
I jordeboken 1749 anges det som frälse under Flemingsbergs säteri.
Visättra var ett dagsverkstorp. 1688 skulle torparen göra 243 dagsverk om året till gården.
Visättra finns upptaget som torp till 1840, då jorden läggs samman med gården. Den siste torparen, som brukade torpet fram till 1836, var Lars Andersson, född 1793. I torpet bodde även Anders hustru Stina Kajsa Ersdotter, född 1796, deras fyra hemmavarande barn, en tjänstegosse, samt, som inhysta, en änka och hennes dotter.
Torpstugan blev sedan fattigstuga till Flemingsbergs gård.
Visättra tas upp i församlingsboken på nytt 1924, nu som småbruk. Arealen var 4,5 ha åker och 9 ha skog. Nytt bostadshus och nya ekonomibyggnader uppfördes 1927. På 1930-talet födde gården
1 häst, 3 kor, 1 ungdjur, 10 grisar och ett 25-tal höns.
Där Visättra låg breder nu (1998) ett bostadsområde, Visättra Ängar, ut sig. Mitt i bebyggelsen finns en kulle med några träd bevarade. Här låg torpstugan. Rester av husgrunden finns kvar liksom växtlighet, hängbjörk, krusbärsbuskar och vintergröna samt även några forngravar.

Vitnäsudd
Vitnäsudd, eller Witnäs Udd, finns nämnt första gången på en arealavmätningskarta från 1808 som dagsverkstorp under Länna. Namnet är dock äldre och finns på en bykarta från 1700-talet som benämning på en äng nordväst om torpets blivande plats.
Även om det på kartan nämndes som dagsverkstorp var det förmodligen i praktiken ett stattorp och invånarna därmed skrivna på gården. Första gången Witnäs Udd förekommer i husförhörslängderna är 1870. Då bor i stugan torparen och inhysingen Gustaf Adolf Rydbom, född 1817, och hans hustru Maria Christina Larsdotter, född 1825.
Den förste dagsverkstorparen var Gustaf Leonard Waxin, född 1839. Han kom från Brännkyrka och flyttade in 1874 tillsammans med hustrun Maria Christina Jansson och sonen Carl Wilhelm, född 1872. På Vitnäsudd föddes Thure Leonard 1874 och Johanna Sofia 1875. 
1866 nämns torpet som lägenhet medan det 1895 ånyo kallas dagsverkstorp. Den siste torparen var Per Erik Collin, född 1837, och hans hustru Cajsa, född Johannesdotter 1836, som bodde på torpet tillsammans med två hemmavarande barn, Anna Charlotta, född 1874, och Johan August, född 1879, samt en piga och en dräng.
1910 lades torpet till gården och 1916 står Vitnäsudd som bostad för arbetsfolk.
Här kan ha funnits en vårdkase, en länk i ett förhistoriskt bevakningssystem på Huddinges yttersta utpost mot öster. Se vidare Jan Paul Strids ”Ortnamn i Huddinge”.
Vitnäsudd är beläget på en udde i sjön Drevviken mellan Mörtvik och Sjötorp. Nuvarande adress är Vitnäsvägen 32.

Vårby bruk
Vårby bruk, eller enbart Bruket, finns upptaget i husförhörslängderna under Vårby rote från 1740. I jordeboken 1749 anges det som frälse under Vårby.
Under i stort sett hela dess levnad bodde där Anders Andersson, född 1696, och hans hustru Lisa Mattsdotter. Även hon född 1696. Till en början arbetar de vid gården för att den sista tiden bo i stugan som fattighjon.
Vårby bruk försvinner ur längderna som bostad 1781. Däremot anges det även runt årsskiftet 1800 vara ett tegelbruk.
Läge okänt.

Vårby bryggeri
Vårby bryggeri finns upptaget i husförhörslängderna endast 1856. Enda året det varit bostad.
Från 1758 kunde stockholmarna få köpa vatten från Vårby källa vid Röda Bodarna, det vill säga Rödbodtorget.
Den förste som ”tillverkade” artificiellt mineralvatten vid Vårby var apotekare Henrik Bark 1782.
Karl XIV Johan lät dagligen hämta vatten sommartid från Vårby. I det sammanhanget analyserades vattnet av Jöns Jacob Berzelius som fann det vara ”svagt järnhaltigt hälsovatten”.
Mineralvattenfabriken öppnades först 1933 av C. Harry Winberg och hans efterträdare, direktör Claes Andersson lyckades gör Wårby hälsobrunn AB till kunglig hovleverantör.
Konsumtionsföreningen i Stockholm köpte företaget 1942 och sålde det i slutet av 1980-talet till Spendrup.

Vårby grindstuga
Vårby grindstuga, Grindtorp eller Svenstorp, är upptaget som torp under Vårby sedan 1689.
Torpet försvinner ur längderna i mitten på 1700-talet men återkommer som Vårby grindstuga 1801. Till en början bodde här hantverkare av olika slag.
Den siste torparen var Johannes Larsson med hustrun Eva Charlotta Lindgren och fostersonen Isak August som utflyttade 1839. Därefter blev Vårby grindstuga bostad för inhysta personer.
På 1930-talet köptes huset av Vilhelm och Adela Östling.
Vårby grindstuga försvann i samband med utbyggnaden av kommundelen Vårby Gård omkring 1970.
Den låg vid korsningen mellan Vårby allé och Mogårdsvägen.

Vårby konvalescenthem
Se Stockholms stads köp av Vårby ovan.

Vårby kvarn
Vårby kvarn, Malma, Qvarntorp, Mjölnar Wret eller Mjölnarvreten, finns upptagen i husförhörslängderna som torp under Vårby rote från 1740 till 1743, samt 1829 till 1833. Den är förmodligen äldre, men husförhörslängder saknas för Vårby mellan 1689 och 1740.
Enligt mantalslängden 1750 är det en mjölkvarn som går höst och vår. 1787 är den även en sågkvarn under Wårby säteri.
Den siste torparen och mjölnaren var Erik Kjellström.Marken läggs till Vårby 1810 och mjölnaren blir därefter statare.
Några av Vårby kvarns kvarnstenar finns ännu bevarade. Bland annat i trädgården till Vårby allè 15 och vid platsen för mjölnarbostaden intill Vårbys stora gravfält.

Torpet låg vid nuvarande koloniområdet nere vid Mälaren.

Vårby Källa
Urban Hjärne ”godkände” Vårby källa 1707. Den 1709 öppnade hälsobrunnen i Vårby blev snabbt populär. Brunnsgästerna fick bo på herrgården eller på Fittja värdshus. Verksamheten upphörde 1751. Se i övrigt Vårby bryggeri ovan.
Till dåtidens hälsobrunnar hörde även minst en brunnskrog. I detta fall fanns två. Dels den ståndsmässiga som låg som flygel till herrgården och dels Snickarkrogen.
Den äldsta Snickarkrogen bytte i mitten av 1800-talet namn till Vårby Källa i samband med att krogrättigheterna flyttades över till ”nya” Snickarkrogen. Se denna.
Vårby Källa blev då bostad för gårdens trädgårdsmästare. Så bodde här till exempel 1880 trädgårdsmästaren Johan Olsson, född 1827, och hans hustru Carolina Fredrika Jonsdotter, född 1828.

Vårby Lantbruksskola
Vårby Lantbruksskola, eller Rättarskola som den även kallades, startade 1855. Föreståndare var då Jöns Christensson, född 1833, och enligt husförhörslängden ”till äktenskap ledig”.
Skolan upphörde 1862.

Vårby sjökrog
Vårby Sjökrog drevs parallellt med källan på 1700-talet. Där fanns dock ingen boende.

Vårby smedstuga
Vårby smedstuga finns nämnd i husförhörslängderna sedan 1740, då som bostad för gårdens smed.
Den siste smeden var Anders Säfström, född 1817, hans hustru hette Gustafva Lindgren. De flyttar 1849 tillsammans med de fyra hemmavarande barnen och två tjänstegossar. De sistnämnda kan enligt husförhörslängden ”läsa försvarligt”.
Sist boende i smedstugan blev emellertid gårdskarlen Ludwig Bergman, född 1813, hans hustru Anna Charlotta Andersdotter, född 1814, samt deras barn Carl Fredrik, född 1838, Hedwig Charlotta, född 1840, och Johan Ludwig, född 1841.
De hade bott parallellt även med föregående smed, Gustaf Wilhelm Thörnqust, varför Vårby smedstuga med stor säkerhet kan antagas ha varit ett dubbeltorp.

Husen på bilderna visar statarbostället Stenhov som tillhörde Vårby gård och som längre fram på 1900-talet delvis kom att användas som smedja. Stenhov låg vid övre delen av Vårbackavägen, c:a 1 km från Vårby källa..


Vårby snickarstuga
Marielund tillkom som snickarbostad på Vårby gård 1867. På en karta från 1908 anges på samma plats ”Smedstugan”. Då denna emellertid rivits redan på 1840-talet är det osäkert vad som avses. Möjligen har Marielund i folkmun kallats Smedstugan för att denna hade legat på samma plats. Väl att märka, ren spekulation.
De första invånarna på Marielund var snickaren Axel Gustaf Berglind, född i Dingtuna 1830, hans hustru Maria Christina Lundqvist, född i Västerhaninge 1823, och deras tre barn. Han hade tillsammans med hustrun fått Marielund upplåtet på livstid.
Det var tydligen lite si och så med husfriden eftersom kyrkoherde Lind den 2 augusti 1868 ”varnade de äkta makarna för osämja sinsemellan”.
På 1920-talet bodde i Marielund före detta rättaren Thorsell, familjen Magnusson, som bedrev ett tvätteri och familjen Larsson. Huruvida detta var samma byggnad som den ursprungliga är dock osäkert.
Marielund låg på parkeringsplatsen mellan Lilla Vårby källa och gångtunneln under E4/E20.

Vårby Vret
Vårby Vret, Wreten eller Vreten, tillkom i slutet av 1600-talet. I jordeboken 1749 anges det som Crone under Vårby säteri, rusthåll.
Vårby Vret utökas 1787 genom att Istorps marker läggs till torpet. Den siste torparen var Erik J. Ersson, född 1810, och hans hustru Fredrika Danielsdotter. De hade både piga och dräng. Enligt husförhörslängden ”läser båda makarna försvarligt”.
Under 1850-talet hörde torpet Wreten under Jacobslund och jorden brukades av arrendator.
Torpet försvinner ur längderna 1855. Det var beläget vid nuvarande (1998) Mälarvägen 12.

Vårby
Vårby , Waarby eller Vardhby, har varit den mäktigaste byn i Huddinge under forntiden, vilket mängder av gravfält och lämningar vittnar om.
Här skulle vårdkasen som gett Vårby dess namn men även Huddinge dess vapen ha legat och här bodde de första invånarna på en udde som enligt skrifterna skulle ha givit både kommunen och invånarna den beteckning vi har idag.
Sanningshalten i detta är minst sagt omtvistad och har närmast blivit en vandringslegend.
Enligt J.P. Stridhs ”Ortnamnen i Huddinge” kan Vårby betyda ”vaktbyn”.
Vårby gårds ägor sträckte sig, när de var som störst, från Mälaren i norr till Glömsta och Fullersta i söder, från gränsen till Brännkyrka i öster till gränsen mot Botkyrka i väster.
Redan 1331 nämns viss jord i Haga i Vårbyområdet liksom själva Vårbygodset vara under S:t Botvids prebende vid Strängnäs domkyrka. Trakten har dock varit bebyggd betydligt längre. De omgivande gravfälten tyder på att här funnits folk på bronsåldern och en stenåldersboplats på Mogårdsvägen är c:a 5000 år gammal.
Den förste kände ägaren var riksrådet Erik Nilsson på 1460-talet.
Lars Organista, tidigare orgelspelare vid Stockholms storkyrka, fick ”en by benämnpt Wårby, med all then renthe och rettighett ther aff går, av K Ma:t til en behagelig tijdt”.
Den 30 augusti 1569 får Gustav Vasas sekreterare och allt i allo, Clement Hansson Skrivare, mottaga hemmanet Vårby som förläning ”på ervärderlig tid”. Då Clement tidigare erhållit de övriga ägorna inom området, det vill säga Smista, Juringe och Haga, kompletterade denna förläning Vårby till en enhet. Hans son Måns Clementsson (adlad Oliveblad 1576) gjorde Vårby till huvudgård.
Klädesfabrikanten Jacob Hongelin, som ägde Vårby under andra halvan av 1700-talet, begärde att Vårby skulle få bli säteri trots att han var ofrälse. Detta var förbehållet adeln, men då Hongelin var den förste som lyckats exportera kläde (han hade ett schäferi på Vårby) godkände Gustav III hans begäran.
Vårbys anor skulle än en gång göra gården känd. Det var när den 14-årige Otto Ludvig Jonsson 1871 fann den största skatt som dittills påträffats i riket, den så kallade Vårbyskatten. Skatten, som bestod av såväl smycken som mynt, hade blivit nedgrävd någon gång på 900-talet.
När Stockholms stad köpte Vårby 1931 var dess areal 1050 ha, varav 220 ha var åker. Huvudbyggnaden, som var uppförd i början av 1700-talet, rustades upp och inreddes till vilohem för tbc-patienter.
En uppgörelse skedde 1961 då Huddinge fick köpa tillbaka 775 ha av området. I gengäld fick Stockholms stad inkorporera 385 ha huddingemark, varvid kommungränsen fick dagens (1998) utseende. Detta gav upphov till den första allvarliga krisen i Stockholms borgarråds historia, då förhandlingarna slutförts utan att borgarrådet för mark- och fastighetsroteln först hörts.
I och med att bostadsområdet vid Vårby gård började uppföras fick huvudbyggnaden förfalla. Den vandaliserades svårt innan den brann ned till grunden 1975.

Västeräng
Västeräng återfinns i mantalslängden från 1653 som Wästerängstorpet. I husförhörslängden från 1689 anges det som torp under Lissma säteri och i jordeboken 1749 anges Västeräng som frälse på Lissmas ägor.
Siste torparen tillika smeden var Peter Almqvist, född 1778, och hans hustru Sophia Ulla Bergström, född 1789. Som tjänstefolk hade de en gift dräng.
Västeräng återfinns i husförhörslängderna till 1831. De sista åren parallellt med Österäng som låg helt nära och tydligen övertog Västerängs marker när det försvann.
Västeräng låg nära Kastellet.

Ådran
Ådran, Lilla Ådran eller Malmen, är upptaget i husförhörslängderna sedan 1689 som torp under Upsala inom Lissma säteri.
Då Upsala raseras 1883 blir Björksättra huvudgård för Ådran.
Siste torparen var Carl Erik Andersson och hans hustru Emma Maria Danielsdotter. De idkade även tvätterirörelse, där de till sin hjälp hade hennes två systrar samt en dräng.
Ådran var beläget inom Björksättra kronopark som avstyckades 1904. Näste brukare är därför arrendator. Det är före detta drängen på Ådran, Oskar Wilhelm Olsson och hans hustru, före detta tvätterskan på Ådran, Adine Henrietta Emilia, född Strand.
På 1940-talet var arealen 4,5 ha åker och 25,5 ha skog.
Namnet lever kvar som väg- och områdesnamn. Torpet är idag sommarbostad inom Ådrans sommarstugeområde.

Ågesta gård
Ågesta, Åkesta, Ågista, eller Agastum, har mycket gamla anor. Det finns redan i förhistorisk tid av gravfälten på gårdens mark att döma.
Äldsta skriftliga belägget för namnet är från 1330. Då testamenterar Kaniken Brynolf i Strängnäs sin kåpa till ”Christine in Agastum”, vilket således är det fornsvenska namnet på Ågesta.
Enligt Klackenberg bestod Ågesta by 1535 av två skatte- och ett stadgehemman.
På en karta från 1690 kallas gården Åkesta. Ågesta by nämns i 1692 års jordebok bestå av Norr-, Söder- och Mellangården samt Stora Orlångsjö.
Johan Adler Salvius fick dem som förläning med anledning av hans diplomatiska tjänster vid 30-åriga krigets slut. Vid hans död drogs de in till kronan och anslogs 1692 på livstid till ammorna för två av Carl XI:s söner.
Ågesta har sedan haft många namnkunniga ägare. Till exempel Carl Bunge som 1778 blev landshövding i Västernorrlands län. Presidenten i kammarkollegium Olof Elias Lagerhjelm, vars son Elias, som föddes på Ågesta 1791, med tiden blev överpostdirektör. Dessutom, och inte minst Carl Mörner, som bland mycket annat blev guvernör i Pommern, överståthållare i Stockholm, fältmarskalk samt riksståthållare i Norge.
När Ågesta bytte ägare 1899 förrättades offentlig auktion, vid vilken bland annat försåldes: ”1 6-årig vagnshäst, 1 sto kvartsardenner 8 år, 11 arbetshästar, 3 par dragoxar, 58 mjölkkor av prima beskaffenhet, 19 kvigor en del kalvfärdiga en del betäckta, 2 betäckningstjurar, 1 ungdjur 10 månader av ren östfrisisk ras, 10 påläggningskalvar och 100 unga höns.”
Huvudbyggnaden uppfördes under senare delen av 1700-talet varvid man delvis utnyttjade en grund från 1500-talet.
På 1600-talet låg Ågesta by på parkeringsplatsen söder om nuvarande huvudbyggnad.
Civilingenjör Lennart Hellstedt blev 1910 ägare till gården och rustade upp den från grunden. Han lät även bekosta bygget av den första fasta broförbindelsen i mitten av 1920-talet.
På 1930-talet bestod gården av 230 ha åker och 1000 ha skog.
Gården ägs sedan 1945 av Stockholms stad och utarrenderas.

Ågesta Udden
Ågesta Udden, eller enbart Udden, är upptaget i husförhörslängderna sedan 1740 som skattelagt torp under Ågesta, vilket även framgår av jordeboken 1749. Torpare var då Joel Magnusson med hustru och barn.
Torpet blev under 1700-talets senare del förmodligen förfallet, då det klassas som backstuga. Den siste invånaren är Jacob Löfgren, som tillsammans med Ågesta Udden försvinner ur längderna 1820.
Ågesta Udden var beläget på en udde i sjön Magelungen där det idag (1998) ligger en badplats.

Åkersberg
Åkersberg återfinns i husförhörslängderna från 1841 som dagsverkstorp under Stuvsta. De första invånarna var torparen Anders Andersson, född 1794, hans hustru Anna Andersdotter, född 1796, och deras fem hemmavarande barn.
Den siste torparen var Johan Oskar Andersson, född 1839, och hans hustru Hedda Maria Larsdotter, född 1846. De flyttade ut 1924 och torpet och dess mark övertogs av Stuvsta Tomt AB.
Det ”nya” Åkersberg, som ersatte den ursprungliga torpstugan byggdes 1877 och bestod av ett rum och kök. Det låg bakom Stuvstas municipalhus som ses på fotot och som revs 1961. Senare ersattes även den ”nya” torpstugan av ett nybygge uppfört av K.Haglund vid Huddingepolisen. Namnet lever kvar i Åkersbergsvägen.

Torpet låg i kvarteret Tigern nära nuvarande tunnelmynningen vid Stuvstaleden/Stuvstavägen.

Årtorp
Årtorp, eller Orrtorp, har funnits i husförhörslängderna sedan 1689 som torp under Lissma säteri. Då bodde på torpet Erik Andersson och hans hustru Margaretha Jansdotter.
I jordeboken 1749 nämns Orrtorp som frälse under Lissma.
Siste torparen var Gustav Edvin Andersson Rubin och hans hustru Valborg Signe F., född Olsson. De utflyttade till Strömdalen 1917.
Årtorp avstyckas 1918 till småbruk, Lissma 4:68. Det har en areal på 8 ha åker och 35 ha skog.
På 1930-talet fanns på gården 2 hästar, 7 kor samt höns och gris för husbehov. Småbrukets bostadshus låg då 100 meter längre från sjön. På fotot syns familjen Olsson som då brukade Årtorp.
I dag (1998) är Årtorp ombyggt till privatbostad.
Årtorp ligger vid östra stranden av Ådran.

Österhagen
Österhagen är upptaget i mantalslängden 1787 och som torp under Länna och i husförhörslängderna från 1792 till 1895.
De första invånarna var gelbgjutare Fagerström med två drängar och en dränghustru.
Det avsöndras omkring 1900 från Länna Lillgård. Som ägare 1923 står S.G. Holmberg.
Sedan 1938 är Österhagen styckat till tomter.
Österhagen ligger vid Österhagsvägens slut vid järnvägen.

Österäng
Österäng finns upptaget i husförhörslängderna 1829 som torp under Lissma säteri. De första och enda invånarna var torparen Anders Nilsson, född 1781, hans hustru Cathrina Persdotter, född 1779, och deras två döttrar och tre söner.
Efter att en kortare tid ha övertagit Västerängs mark läggs bådas jord till Lissma 1837.
1856 blir Österäng åter torp under Lissma. Siste torparen var Karl August Karlsson och hans hustru Maria Sofia, född Andersson.
Österäng avstyckas 1918 som Lissma 4:41, 42, 87 och 88. Arealen var 19 ha åker och 48 ha skog. Familjen Karlsson står nu som gårdens ägare.
På 1930-talet födde gården 2 hästar, 8 kor, 3 ungdjur, 10 grisar samt några höns.
Österäng revs i slutet av 1960-talet.
Österäng låg vid nuvarande Kastellet.

Östorp
Östorp, Ödestorp, Ödesgärdet eller Ådran Torp som varit dess skiftande namn, återfinns i husförhörslängden 1689. Då bodde på torpet Gustaf Gustafsson, hans hustru Elisabet Jacobsdotter och deras två barn Cleas och Elisabet.
I jordeboken 1749 är det frälse under Lissma säteri, men överflyttas senare till Upsala frälsehemman inom Lissma säteri.
Då Upsala försvinner 1884 får Östorp Björksättra som huvudgård. Då Björksättra kronopark i sin tur avstyckas ägs Östorp av Kongl Maj:t och Kronan.
Siste torparen var Carl Petter Olsson och hans hustru Maria Lovisa, född Zielsdorf. De hade tjänstefolk, en piga och en dräng, samt som inhysta, en änka och hennes son. De utflyttade 1909 och
Östorp brukades sedan av arrendator.
På 1930-talet var arealen 16,5 ha åker och 33 ha skog. På gården fanns 2 hästar, 7 kor, 2 ungdjur samt gris och höns för husbehov.
Ett nytt bostadshus uppfördes 1917. Torpstugan och uthusen har renoverats under senare år.
Östorp ligger vid nordvästra stranden av Ådran.